På nittiotalet talade jag vitt och brett om min schizofreni. Det slutade med att jag förlorade jobbet.
Som tur var fick jag sjukersättning. Det var lättare att få det då.
Diskriminering har jag märkt när det gäller fysisk sjukdom. När jag fick diabetes hamnade jag mellan stolarna och och var tvungen att vara envis innan jag fick vård. I våras när jag hade hudcancer dröjde det länge innan någon trodde på mig. De kallade mig "pillmoster."
Peppar peppar har jag en bra kontakt med sjukvården trots att dom vet att jag haft psykoser.
På nittio-talet vägrade jag att se mig sjuk. Jag blev vansinnig och tänkte stämma läkaren för förtal. Men nu har jag accepterat det och tycker att det är skönt.
"Samtidigt blir också personer med psykisk sjukdom diskriminerade av omgivningen. Så många som 54 procent uppger att andra människor som känner till deras psykiska problem har undvikit eller tagit avstånd från dem, 46 procent har blivit orättvist behandlade av sin familj och ungefär 43 procent uppger att de någon gång har blivit orättvist behandlade när de sökt hjälp från hälso- och sjukvården."
"Genom att prata öppet om våra erfarenheter och föreställningar om psykisk ohälsa kan vi skapa ett samhälle som inkluderar alla oavsett psykiskt funktionssätt. Det är dags att bryta tystnaden och göra något åt de strukturer och normer som begränsar oss från att vara de personer vi är. Vi ska alla ha samma rättigheter oavsett våra psykiska olikheter."
Svårt för enskilda att gå ut med sin diagnos, när diskrimineringen ser ut som den gör. De som upplever inga symptom och har ett säkert arbete kan gå ut om sin diagnos kanske. Vi andra får lura i vassen. Behandlingarna mot psykiska sjukdomar måste också bli bättre och dessutom måste det finnas bättre behandlingar mot kognitiva brister.
