Programmet gick i Kunskapskanalen. Jag missade det tyvärr. Så här beskrevs programmet:
Beckomberga - en betraktelse av ett nedlagt mentalsjukhus
En drömsk gestaltning av det nedlagda Beckomberga, som under många år var landets största mentalsjukhus. Vi möter också två före detta patienter som berättar om skillnader i den psykiatriska vården då och nu.
Jag har varit med författaren som skrev boken om Beckomberga och pratat om mig själv inför klasser. Han filmade oss så jag är med i en utbidningsfilm om psykisk ohälsa. Det är nog det jag vill syssla med. Att prata med dem lyckligt omedvetna ungdomarna. För det stötte jag på. Dem visste ingenting om psykisk sjukdom. Bara att dem själva kunde må dåligt och ha matproblem och ångest men inte mer. ´Jag frågade en 16 årig tjej om hur hon tror att man märker att någon är psykiskt sjuk? Hon svarade: Jo, det finns två grupper. "SMART TJEJ TÄNKTE JAG" Den ena gruppen är den som man ser på gatorna eller på bussen som pratar med sig själva, klär sig konstigt och sånt. Den andra gruppen ser man inte. "VARFÖR INTE DET?" Jo... Dem är så sjuka att dem är inlåsta! Jag hade svårt att hålla mig för skratt men lyckades. Jag satt där med kjol och var fin så när jag då tyckte det var bäst att tala om mig själv blev alla förvånade. "Men du ser ju inte sjuk ut. Det skulle man aldrig tro." Behovet är stort att prata om psykiskt lidande.
