Det goda med schizofreni

Ett av mina symptom är att mina ögon börjar vandra och registrera mer. Detta blir en illusion om att jag blir mer iakttagen (paranoid). Då stannar jag blicken och vilar på en sak eller så ser jag det för vad det är. Det är i någon form spännande att leva på gränsen. Jag blir mer levande (inte alltid gladare) när gränsen är nära.

Jag tror att eftersom jag har schizofreni är jag öppen för annorlunda inspiration innifrån. Jag sätter stolthet i att jag vandrar först och visar människor vägen till galet uppförande som ger människor frihet att äntligen få vara som de är. Att släppa loss! Jag bokstavligen dansar min väg fram.

Till att börja med vill jag bara säga att 99% av min sz är ett helvete på jorden och jag skulle förmodligen mörda om det garanterade mig att bli fullt återställd. Men visst finns det ljuspunkter i att leva i ett surrealistiskt konstverk istället för i verkligheten. Jag tillbringar mesta av min tid liggandes i sängen med fruktanvärda plågor och bara drömmer om att få göra allt det vanliga människor... Men samtidigt som det känns som mitt liv bara rinner iväg i en tortyrkammare så ser man på världen på ett sätt dom flesta andra aldrig gör, man är ständigt medveten om att man lever, man ser det förgängliga i livet varje sekund, man uppskattar varje timme man mår lite bättre, man reflekterar, ser det konstnärliga i allt... När man tänker tillbaka på den tiden man mådde bra (jag har faktiskt mått kanon delar av mitt liv) så förundras man över hur lite man faktiskt tänkte på hur man mådde, hur bra man hade det och hur allt bara flöt på utan att man tänkte efter. På ett sätt känns det som om den tiden också är förlorad pga av att man inte hade vett att uppskatta sina goda hälsa och ofta slösa bort den på tråkiga saker som jobb, tv och vissa urtrista skolämnen... hmm jag vet inte, kanske knepet är att göra som så många andra, "gå upp gå till jobbet jobba, jobba äta lunch (samma sak händer imorgon), jobba, åka hem gå och sätta sig och glo"
Bara snurra runt i ekorrhjulet att sluta tänka tills man dör en dag.... inte mycket till liv, men kanske inte så mycket lidande heller...