Jag har mina egna personliga teorier om min egen "sjukdom".
Jag har inte blivit diagnosticerad schizofren, i alla fall inte vad jag har fått reda på.
Sedan jag var liten har jag levt med utanförskapet, ibland självvalt men oftast inte. En situation som byggt upp både självförakt men också förakt mot vissa "typer" av människor. Med facit i hand har jag levt i min egen värld under ganska många år. Men det är inte förrän nu i vuxen ålder som jag faktiskt börjat bli medveten om att något inte stod helt rätt till.
Jag har haft enormt svårt att funka bra socialt de senaste åren, förvirrad och ångestladdad som jag varit. Men eftersom jag ofta varit duktig på att hålla upp en leende fasad är det antagligen få som insett hur dåligt jag mått under ytan...
Det som funkat bäst för mig har varit att försöka hitta sociala situationer som känns "kravlösa". Till exempel har det gett mig mycket att anonymt sätta mig längst bak i en kyrka en söndag och bara lyssna.
För att inte tala om att sjunga. Även om man inte sjunger vackert så är rösten ett personligt instrument, som enligt mig kan "läka" en trasig själ bättre än många preparat. Att gå ute i naturen funkar också ofta bra. Att röra på sig lite, men också att ta in det friska som finns i naturen, tror jag har en läkande effekt. Nu har förstås alla inte förmånen att kunna traska rakt ut i skogen...
Jag har jobbat en del både i äldreomsorgen och i grundskolan de sista åren, när jag orkat. Och för mig har mötet med den äldre generationen betytt mycket. Den är ofta inte lika uppstressad eller statusfixerad som vår egen, utan delar ofta med sig av sig själva och kan GE och SE på ett sätt som får vilken förstenad själ som helst att smälta en aning.
Och lite på samma sätt är det med små barn, tycker jag.
Jaja, kanske kan mina idéer inspirera någon, inte vet jag. Men en varm kram vill jag skicka iväg i alla fall!
mvh
maskrosmannen - förvirringen personifierad
