Det här känner jag igen! Man överreagerar när ngt har slagit i botten! Har en känsla av att det är musik som inträktar på ens egen skapande, att man kan känna sig värdelös i jämförelse?
Men rösterna tar ingen hänsyn till ens egna känslor, däremot kan du som anhörig säga, kom låt oss njuta länge av bra musik och inte bara sekundsnabba toner som avbryts för att ersättas av rösternas förmaningar om att det är förbjudet att lyssna på "andra sidans" musik.
Det är en vild gissning, men jag tror din son behöver en större självkänsla? Jag skriker också, det är en emotionell störning!
Vars är världen på väg?