Dostojevskij

"Kan verkligen en självrannsakande människa hysa någon som helst aktning för sig själv?"

Nej, knappast.

Den perfekta människan existerar inte, alltså kan man hysa aktning för vissa delar av sig själv, andra inte.

var det D. som skrev det? <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

Khai Chau skrev: var det D. som skrev det? <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

:lol: Nä, jag.. <!-- s8) --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_cool.gif" alt="" title="Cool" /><!-- s8) -->

Ni kanske har missuppfattat självrannsakan? Man måste lära sig att ta smällar här i livet! Jag kan inte kan inte känna en narcisistiskt dragning, eftersom jag har förespråkat jämlikhet som det högsta ståndet. Att man lär sig ta hänsyn till varandra. Man kan prioritera bort delar av sig själv, som bara förespråkar nöje eller vill ha hela härligheten för sig själv, Man kan visst stå på jämn fot med andra, här känner jag att långsintheten är ganska anmärkningsvärd, därför att man måste ha en viss distans till sig själv, annars orkar man inte med dessa ständiga karuseller! Självkritik är bra, då kan man bättra sig till nästa gång. Men kruxet är ofta, det blir aldrig en nästa gång, livet självt är oberäkneligt!

Hur kan du ta hänsyn till andra när de inte känner någon hänsyn för dig?