vart är psykvården på att ta vägen??!

var hos min läkare idag och min mamma och min terapeut var med på mötet...

mötet gick väldigt bra i början men på slutet innan mötet tog slut så meddelande min läkare oss att jag ska bara gå 1 gång/v hos min terapeut fram till semestern och sen gå 1 gång/ månaden under hösten och sen avsluta kontakten!!! 1 gång i månaden!! jag blev väldigt chockad och sa ingenting....

för två veckor sen så sa min terapuet att jag skulle gå hos henne på obestämd tid....va fan .....dom kan ju för fan inte bestämma sig hur det ska bli..får ena beslut efter den andra....nu kan jag inte alls lita på nån inom psykvården.....för i början av april sa min läkare samma sak och jag blev jätteledsen och mådde väldigt dåligt.....och sen sa min terapeut attt jag då skulle gå kvar hos henne på obestämd tid och nu så säger min läkare så igen..

jag känner mig väldigt ledsen..

min läkare sa att jag måste kunna stå på egna ben och att jag inte ska bli för van att gå till någon..men va fan ...jag har gått på samtal med olika terapeuter och psykologer inom vuxenpsykiatrin i 8 år och innan jag gick jag på BUP i 3 år....och nu ska jag plötsligt stå på egna ben.....efter sommaren!!! vad är det som händer här egentligen??

*gråter*

varför samarbetar dom inte med varandra?? min terapuet blev lika chockad hon med...för det hade hon inte fått höra.....så vart är psykvården på att ta vägen???

psykvården kan dra åt helvete!!!

känner mig inte delaktig i min behandling och det har jaag sagt till min terapeut.....jag vet inte vem jag ska kunna lita på längre....

är det här rätt att göra såhär?? förstår dom inte att det är ens liv dom håller på...

måste man inte ha en långsiktlig plan att plana ut samtalskontakt och inte bara sluta tvärt....för sommaren är ju här snart och sen kmr hösten...och då ska jag stå på egna ben i september....

jag förstår verkligen ingenting....
känner mig mest sviken och förvirrad

varför sa du ingenting? (du kanske ska säja att det är för tidigt att stå på egna ben i september?)

Det kan inte vara meningen att man ska gå i en evighet i samtal inom psykiatrin.
När man inte kommer längre då är det dags att trappa ner och sluta.
Annars blir man alldeles för beroende av psykiatrin.
Det är som med en fågelmamma-hon måste putta ut ungarna ur boet för att de
ska bli flygfärdiga.

jag fick inte fram några ord efter min läkare sa det...visste varken om jag skulle skratta eller gråta eller så.....

min läkare vet om att jag inte är redo att stå på egna ben...efter jag hade skrivit ett brev som hon fick läsa efter hon sa det första gången i början av april att jag skulle stå på egna ben.....och i brevet skrev jag även att jag nte kände mig delaktig i min egen behandling....

jag vill ju inte gå hela mitt liv inom psykiatrin men jag känner att jag inte har bearbetat mina flashbacks från min andra våldtäkt.....och att om det ska bli ett avslut så måste det ju vara långsiktligt och inte inom 3 månader.....då jag har semester och min terapeut har semester under dom månaderna...absolut så vill jag ju kunna stå på egna ben....men när jag har starka flashbacks och starka röster varenda dag så vill jag få jobba med det först.....

känner mig bara så sviken och förvirrad....och varför kan dom inte bestämma sig??..

jag är känslig för förändringar och vill gärna ha ett långsiktlig planering om min egen behandling...och när alla ger mig olika beslut och budskap så blir jag väldigt förvirrad....

Det är synd, att läkarna är behandlingsansvariga. Det är bara du själv som kan fatta beslut, när du känner dig redo för att ta nya vägar. Gick själv hos en psykolog i fem år, innan denne bestämde att vi skulle avbryta behandlingen. Han flyttade över till privatsidan, och bedömde att den ekonomiska biten hade varit alldeles för betungande för mig att fortsätta med denna kontakt.

Upptäckte till slut, att det var skönt att slippa rösterna när man var på väg hem och väntade på en busshållplats. Otroligt stressigt, trodde hela tiden att man var för sent ute för att hinna med bussen. Jag tror det var lika bra att slippa dessa behandlingar. Det var bara en samtalskontakt, ingen egentlig behandling.

vad jobbigt shangi
jag hoppas verkligen det löser sig på nåt sätt.

är det helt omöjligt att förhandla sig till mer tid med terapeuten i sommar?