Utdömd av psykiatrin?

tack.


jag känner mig ju inte som ny så.....

flisan,

När man gör sådana där undersökningar brukar man följa samma patienter en längre tid och mäta på olika sätt hur mycket sjukvård de konsumerar och hur de mår med hjälp av olika tester. Det är det enda säkra sättet att mäta sådana saker. Om man tittar i journaler och går tillbaka i tiden blir det genast osäkrare resultat.

Förutom att det sker en förbättring oftast inom 5 år, så förbättras 60 % när de kommer i 40-60 års åldern. Schizofreni är därför oftast en sjukdom som förbättras med tiden. Själv tyckte jag att de första 2 åren var jobbigast, sedan blev det mycket lättare.

Många får också i början besvärliga depressioner som går att behandla med antidepressiva läkemedel. Det finns på <!-- w --> www.deprimerad.net <!-- w --> ett självtest där man gratis kan mäta om man är deprimerad.

Om man tycker som Abzu att man blir utdömd av vården, så kanske det vore bra att gå en kurs i Återhämtning. Återhämtningsprojektet har kurser på olika orter om återhämtning.
www.aterhamtning.se/studiecirklar.htm

Jag känner tyvärr inte att jag orkar fokusera på studier...
tyvärr...
kanske jag skulle tänka på det ändå? men nu har jag inte råd...

känner mig stressad av det där med studier och arbete....vet att det hör livet till och att jag nu när jag börjar återhämta mig borde det vara aktuellt.... min aktivitetsersättning ska omprövas i sommar.... visst borde jag kunna arbeta.... okej att jag äter mängder med medicin, går i en krävande terapi..... och så ständigt de där som finns under marken och den ständiga kontrollen av mina tankar och allt det andra... känner mig ändå som en simulant som helt enkelt är lat...

Det är så sjukt mkt krav som samhället ställer på en. Jag förstår inte hur alla klarar sig! Jag är ju student nu och studielånet räcker ju inte långt så egentligen booorde jag ju jobba också, men jag orkar inte. Elle rjag klarar inte. Jag känner mig själv så pass bra att jag vet att jag inte klarar av för mkt press, då bryter jag ihop. Men å snar sidan om jag inte jobbar så oroar jag mig över ekonomin hela tiden vilket är bara det är ångestframkallande. Att betala hyra, ränta, räkningar, mat, kläder och allt man ska är ju inte det billigaste, och på det så kommer ju kurslitteraturen! Har inte hittat nåt sommarjobb nu och det känns jättehårt. Känns så jobbigt att man inte "räcker till". "alla andra klarar ju, varför klarar inte jag?" Men jag tycker att det är bättre att satsa på livskvalite, jag vill umgås med min sambo och göra saker som stärker mig och mina relationer.

Tror att det är dumt att vara för snabb med att gå ut och jobba men å andra sidan så kan det nog vara bra att börja med praktik eller nåt sånt när man börjar känna sig redo så att det inte blir för stort sen att komma ut i svängen igen...

känner mig ändå som en simulant som helt enkelt är lat...

Du kanske känner så, men är det inte. Det vet jag. <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->