Tycker du att det finns en mening i lidandet?

Enligt en ny teori skulle schizofreni orsakas av parningsbeteendet, som syftar till att göra avkomman friskare. men istället via mutationer framkallas motsatsen - sjukdom. Vårt lidande skulle om hypotesen nu är rätt vara en negativ konsekvens av vår strävan efter friskhet. Det skulle iofs ge det hela lite mer mening tycker jag.

Att tänka så känns för mig väldigt dystert. Det känns som det där med det naturliga urvalet, att man inte skulle vara livsduglig eller värd något.


Jag ser det som att man har haft otur i livets lotteri och att slumpen spelat en ett mycket elakt spratt. Det positiva med sjukdomen är nog att man får större förståelse för andra som har det svårt och jobbigt. Livet för mig är ingen räkmacka eller muntergöksfestival.

Jag blev bara så full i skratt när jag läste ditt "muntergöksfestival". Det kanske inte är på sin plats att skratta. För jag förstår vad du menar att du har och har haft ett väldigt lidande.
Men jag håller med någon muntergöksfestival har då inte mitt liv varit heller.

Det är en kamp. Som ofta känns meningslös.
Det jag tycker mig se hos mig själv och vänner som mår psykiskt dåligt är att man misslyckas med mycket men när man väl lyckas så blir det väldigt bra. Det glimmar till små guldkorn ibland som kanske överträffar det mesta. Men tyvärr tar sjukdomen därimellan bort all kraft och kreativitet för att man ska komma någonstans riktigt.
Men jag tror på detta att psykiskt lidande människor ofta är mer kreativa. På gott och ont skulle jag vilja säga för man kan använda kreativiteten negativt, hitta på tusen sätt att skada sig själv eller andra.
Jag tänker ofta att om vi psykiskt lidande inte skulle haft vårt handikapp så skulle vi vara brillianta inom många områden. Men å andra sidan hade jag inte haft mitt handikapp så skulle inte jag vara jag
Så det är en självmotsägelse.

Jag har lärt mig en sak, att ta vara på när man är frisk och inte ta lycka för givet. Sedan så har jag lärt mig att inte klaga så mycket, på små saker, när jag var sjuk så det enda jag ville var att kunna vara glad och kunna gå ut och det kan jag nu och jag är lycklig bara över det.

Vad härligt, Moonlight... att sätta värde på vardagen och det lilla livet ger glädje...

flisan skrev: Det jag tycker mig se hos mig själv och vänner som mår psykiskt dåligt är att man misslyckas med mycket men när man väl lyckas så blir det väldigt bra. Det glimmar till små guldkorn ibland som kanske överträffar det mesta. Men tyvärr tar sjukdomen därimellan bort all kraft och kreativitet för att man ska komma någonstans riktigt.
Men jag tror på detta att psykiskt lidande människor ofta är mer kreativa. På gott och ont skulle jag vilja säga för man kan använda kreativiteten negativt, hitta på tusen sätt att skada sig själv eller andra.
Jag tänker ofta att om vi psykiskt lidande inte skulle haft vårt handikapp så skulle vi vara brillianta inom många områden. Men å andra sidan hade jag inte haft mitt handikapp så skulle inte jag vara jag
Så det är en självmotsägelse.

Man kan ju också använda kreativiteten på så många positiva sätt, som till att bry sig om andra, och till konstnärligt skapande... många stora konstnärer, författare, skådespelare, musiker, mm har haft det jobbigt psykiskt... men ändå kunnat skapa sådant som ger andra glädje... tror att man kan ta vara på guldkornen och låta dem bli något fint...

Admin1 skrev: Enligt en ny teori skulle schizofreni orsakas av parningsbeteendet, som syftar till att göra avkomman friskare. men istället via mutationer framkallas motsatsen - sjukdom. Vårt lidande skulle om hypotesen nu är rätt vara en negativ konsekvens av vår strävan efter friskhet. Det skulle iofs ge det hela lite mer mening tycker jag.

Jag ser det som att man har haft otur i livets lotteri och att slumpen spelat en ett mycket elakt spratt. Det positiva med sjukdomen är nog att man får större förståelse för andra som har det svårt och jobbigt. Livet för mig är ingen räkmacka eller muntergöksfestival.

Det blir en biologisk förklaring till lidandet... intressant...

Själv tänker jag mer på det ur ett andligt perspektiv....

Men det här sättet att se det ger en förklaring till det genetiska i sjukdomen...

Har inte alla det jobbigt på något sätt? En med ledvärk... nästa med cancer... en annan med psykos... någon med ofrivillig barnlöshet... andra med ett barn som är handikappat... någon med bitterhet från en skiljsmässa... alla dessa är exempel ur släkt och vänners lidande... jag tror ingen får det bara lätt i livet... och förståelsen är mycket värd...

Är mitt lidande då det är som värst värre än någon annans? Jag tror inte det... det är värst just då för mig.... men omöjligt att jämföra med kvinnan vars leder värker jämt eller med cancersmärtan och behandlningarna för en annan vän... de har det lika svårt...

Lidandet kan göra en mer rädd om den dag som finns just nu... mer beredd att ta vara på de små glädjeämnena i nuet... istället för att jaga efter sånt som kanske inte är lika viktigt...

Jag tror inte på några gudar eller nåt liv efter detta. Däremot kan jag ibland tro på ödet. Sen jag var väldigt liten så var jag helt säker på att jag skulle dö innan jag fyllt 18år. Men så kom 18årsdagen och jag överlevde, det gick okej, däremot att fylla 19 var otroligt ångestladdat, det var ju inte meningen! Jag skulle ju int ebli mer än 18. Men jag överlevde även denna födelsedag (trots diverse patetiska självmordsförsök) Nu är jag 22 och tror ändå ibland att jag gått emot mitt öde, låter säkert jätte larvigt men så är det. Varför lever vissa medan andra dör? Varför lever jag medan Sessa, Christian, Tina, Pär och Johan ligger och ruttnar i en grav? Det är nog inte meningen, men här är jag.

Ofta funderar jag på om det verkligen finns nån mening, mening med livet, mening med lidandet. Eg. känner jag nog att allt är ganska meningslöst. Vi föds vi äter vi sover vi lever vi dör. Vi plågar oss själva, andra och naturen. Varför ska vi leva egentligen? Nja det vet jag inte alls. Däremot tror jag att om man nu ska leva så kan det kanske vara en fördel att känna av ett helvetes lidande för då blir man mer uppmärksammad och hur mkt skit som finns i vårt samhälle, och skulle alla människor få känna av denna smärta kanske man tillsammans skulle kunna förändra världen?

Jag vet att det låter väldigt kontigt och flummigt. Jag tror inte att det är så lätt att förändra världen (tyvärr) Men jag har börjat hos mig och försöker ständigt påverka mina nära och kära till att vara lyckliga "bra" människor! Alla är vi bara människor och alla kan vi göra misstag, men det är vad vi har i våra hjärtan som räknas...