kategorierna flyter in i varandra, men ska man se det lite grovhugget kan man tänka om det så här:
Psykologisk förklaring koncenterar sig mest på psykologiska funktioner inom individen själv. Som vilka förmågor den har i form av begåvning, kognition, preception och allt möjligt. detta mäts upp gentemot föreställningar om vad som är normalt och vad som borde finnas där. Förklaringar till beteenden cirkulerar ofta kring hur individen ser ut lite som om den vore ett eget universum, t.ex. genom olika mått på ovanstående funktioner då de mätts vid ett testtillfälle, eller hur t.ex. en mammas anknytning till barnet påverkar dess beteende även i vuxen ålder. Är man grym mot andra kan det ses som att man fått bristande empati som liten och utvecklat psykopatiska drag. Typiska exempel på psykologiska förklaringsmodeller är psykoanalys a la freud, behavoirism eller anknytningsteori, även psykiatriska diagnoser som oftast kretsar kring individens beteenden som isolerade, konstanta företeelser och inte beroende av sammanhang.
En psykosocial förklaringsmodell hamnar ett snäpp längre mot att se människan mer som en produkt av sina relationer. Man förnekar nödvändigtvis inte de förklaringssätt som nämnts ovan, men menar att dessa också påverkas av de relationer och situationer som individen befinner sig i. Ett visst beteende kanske bara uppstår i en viss grupp, går det då att hänvisa detta till individuella egenskaper hos individerna, eller handlar det om processer inom gruppen oberoende av deltagarnas bakgrund? Man ser individen som en varelse som inte hela tiden beter sig på samma sätt utifrån sin bakgrund och sin begåvning, utan som en varelse som påverkas av sin omgivning och kan uppvisa olika styrkor och svagheter i olika situationer och grupper. Tanken på att mäta någons begåvning eller psykologiska mående i en enskild testsituation är lite lika självklart, sannolikt mäter man bara hur personen beter sig just i den konstruerade testsituationen, men detta behöver inte vara något sorts "sanning" om hur personen alltid är och beter sig. En elev som har en dålig lärare får dåliga resultat, medan samma elev med en bättre lärare får bättre resultat. Begåvning (och därmed även andra funktioner) påverkas alltså av omgivningen och situationen.
Vanliga psykosociala förklaringsmodeller är t.ex. systemteori och symbolisk interaktionism.
En social förklaring tar ytterligare ett steg från att se individen som en isolerad företeelse, och menar istället att det är saker som vår ras, vårt kön, vår klasstillhörighet och denna grupps hierarkiska status i samhället som formar oss. Att förklara nazitysklands uppkomst och alla grymheter som begås under krig, kan inte förklara med att samtliga av dessa har haft en känslokall mamma eller bristande empati på grund av tidiga störningar, istället handlar det här om ett mer övergripande perspektiv på hur hat mellan folkgrupper odlas och hur vi alla formas av vår tids värderingar och människosyn. Om alla barn uppfostras till att vara rasister kan man inte förklara deras rasism som en psykopatisk brist på empati, utan som ett resultat av det sociala klimat som rådde under den tiden. Exemplet med att testa en människa under en konstruerad testsituation förkastas, testerna är ju även de barn av sin tid och förändras ständigt. Frågan är vad de då egentligen mäter, individen eller testet självt? Testet ses även som skapade utifrån en viss människonorm (t.ex. vit, medelklass, man), det finns dock inget som säger att denna grupp är den som har patent på normalitet. Vad som ses som normalt för en vit medelklassman kanske inte alls är normalt för en svart kvinna i uganda. Begreppet normalitet ses alltså inte som något fast och givet, och går därför inte att mäta med vissa, standardiserade test i konstalde miljöer och situationer.
Vanliga förklaringsmodeller av den här sorten, som brukar kallas sociologiska, är till exempel stämplingsteori, stigma, socialkonstruktivism, klassteori (alt. marxism).
I praktiken är fälten inte så här uppdelade, många psykologer accepterar t.ex. andra förklaringsmodeller än de rent individfokuserade och vice versa. Den ena modellen behöver inte heller utesluta den andra, det vanligaste är istället att man ser dessa olika perspektiv som olika nivåer att betrakta ett problem ur. Man brukar prata om individnivå, gruppnivå och strukturell nivå. Att betrakta ett och samma problem ur varje nivå kan ge en mer komplett bild av problematiken än att bara betrakta det ur en enda.
