Jävla liv

Vilket jävla liv man har egentligen. Fattar inte att man står ut. Enda trösten jag har är att jag inbillar mig att "friska" människor inte har det så mycket bättre.

Är det tro eller fakta som gäller?
Har nog tagit ett eller två glas för mycket vin för att förstå vad jag själv skriver.

Bara fakta räknas, precis som det alltid har varit alltsedan människorna bärjade fråga.

Bra sagt, PSR...

Att ta vara på den stund som finns just nu är nog det viktigaste för att skapa sig lycka och bli nöjd med livet...

Det roliga med min schizofreni började när jag
märkte att jag kunde förändras. Processer inleddes.
Den psykoterapi jag gick i var närmast dynamisk.
Men det viktiga tror jag är att verkligen få tala med
en människa under lång tid och att få tänka.
Idag när jag inte är nöjd med mig själv kan jag inbilla
mig att så här behöver det inte alls vara om några år
Trots att man inte är tonåring längre så går det att
utvecklas hela livet om man ser positivt på tillvaron.

Jag tycker att PSR hade kloka saker att säga. De första två åren var dock ganska jobbiga måste jag säga med ovisshet och obehandlade depressioner. När man tagit sig igenom de första åren så blir det lättare tycker jag. Det gäller också att tänka på de människor som har det mycket värre än en själv. De som lever i Afrika kanske skulle tycka att vi har ett bra och luxulöst liv. De kanske finns glädjeämnen trots allt i livet som vi inte värdesätter utan räknar som självklara fast egentligen de inte är det.