PSR skrev: Man kan inte hävda att kärlek är en sjukdom eller ens psykisk störning. Därmed inte sagt att realitetsvärderingen inte sviktar.
Man kan inte göra dikotomin frisk kontra sjukt. Heller inte abnorm kontra normal. Stört eller icke-stört är heller inte helt meningsfullt. Det som är intressant är symptomens art och valör, förlopp, orsak, konsekvens et cetera.
Men varför kan man inte säga det då om realitetrsvärderingen är fel?
Sen, om nu saker som vi idag ser som sjuka, blir logiska och givande, är de då inte sjuka?
Vi kollar symtomens art o valör då:
förloppet, sjukt, utan logik,
orsaken: inte alltid logisk, ofta skönhet, kåthet, tro, hopp osv.
konsekvens: du måste o du ska få. Men så blir det sällan, det normala är allså bidragsberoende pga att man har barn, är det logiskt-klokt att sträva mot?
Käreleken eller att man vill ha den men inte får den, orsakar så mkt elände, men en del nicea saker osså, men det kan väl alla psykoser göra, varför skulle de annars locka?
Det som är stört är snarare om man saknar förmågan att ge sig hän (som mig).
Nje, jag tycker normalt att normalitet är stört, grått är små prickar av svart och vitt. Den som ger sig hän 100% eller inte alls är logiska, alla däremellan är störda, som jag ser det.
Verkligheten är ofta en social konvention. Någon egentlig verklighet finns inte.
Jo, m,en om man inte tycker om den o lider av den, är man då psykostisk?
Författare till inlägg
