Hur reagerade ni när ni fick er diagnos?

Från min första kontakt med psykiatrin till jag fick en någorlunda utredd diagnos så tog det drygt ett kvarts sekel. Med andra ord hade jag haft lite tid att fundera. Trots detta blev jag förvånad (jag pratar huvuddiagnos). Inte som en blixt från klar himmel men inte heller vad jag trott. Eftersom flera experter "intygat" att det inte var neuropsykiatriskt så hade jag lämnat de tankegångarna. Därefter trodde jag schizofrenia simplex.
Min huvuddiagnos är nu Atypisk autism. Sen har jag 8-9 diagnoser till.

8-9 diagnoser till?? Inte bara psykiatriska då får man "hoppas"? 8O

Från min första psykos trodde jag att det var schizofreni men på
intygen till FK medan jag jobbade, så stod det psykisk insufficiens.
Det var först när jag blev sjukpensionerad som det stod schizofreni
på intyget.
Det var klokt av läkarna att skriva psykisk insuff. till en början, då
det inte hade sett bra ut för arbetsgivaren med schizofreni.
Sedan när jag skulle pensioneras hade det ingen betydelse.
Det är de enda diagnoser som jag har haft.
Det har både varit en lättnad och krisartat att få diagnosen schizofreni.

De första diagnoserna jag fick var ákut polymorf psykos, lätt autistisk och schizotyp personlighetsstörning. Det fick mig att känna mig förståndshandikappad. Sen dess har jag fått ytterligare en 15 diagnoser och jag har slutat bry mig om vad de säger. Det liknar mobbning tycker jag då lösningen på mina problem de hittat på är enligt dem att "skaffa ett jobb". Som vilken lirare som helst.

Det var tvärtom för mig. Jag blev tvångspensionerad när det
blev finanskris på -90talet.
Schizofrena skulle inte vara ute och jobba då.

Jag blev depprimerad när jag fick min diagnos. Ville inte tro på det.