Mina diagnoser och jag!

Evillynn, jag har pratat med en läkare att min nästa psykos kommer vara psykopatisk så in i helvete. Men som tur är så länge jag inte avbryter min medicinering eller drogar så bryter den icke ut eller händer trauma. Så jag måste va jävligt försiktig för det vore förödande för mej och alla i min omgivning! Just idag mår jag bra för första gången och skyller inte mina problem på andra utan lever med mänsklig närvaro och kontakt med mina känslor.

Ja precis, det är fruktansvärt! Amandara det är så jävla oförlåterligt! Vissa av oss fått uppleva går icke bara att förlåta utan att känna så förbannat ledsen och förbannad. Som du och jag vet att leva är inte lätt. Och vissa rovdjur gör allt för att förstöra för en som människa. Men jag har gråtit nog fast jag är ledsen just nu..... inte värt mina tårar längre!

Jag har aldrig gråtit över detta kränkande personlighetsförändrande. ....men lidit på olika sätt bara av att minnas skiter tex.....oxå inskränkningar i beteende som kärlek och sexualitet. Skriv av dig här om det känns bättre. Kram

Starkt av dig Lonely, att ta tag i problemen. Inte bara för din egen skull, utan även för din omgivning.

Jag blev våldtagen då jag var 13, men då var jag ju iaf gammal nog för att förstå vad som hände. Det är ingenting som tar ont i dagsläget (och har inte gjort det på länge), men det har satt sina spår i hur jag värderar mig själv och hur jag ser på sexualitet, både hos mig själv och hos andra. Jag är som tur var tillsammans med en underbar kille nu som respekterar mina gränser och jag känner att jag är värd att ha rätten att säga nej, och få det nejet respekterat. Det är mycket som tas ifrån en efter en sådan sak. Att bli utsatt för det redan innan tonåren måste ju vara tusen gånger värre.

Som Amandara säger, prata av dig här om du vill. Samma gäller ju såklart dig Ama.

Inte så värst starkt ett illa måste att hitta vägen tillbaka till mej själv som människan kärnan i mitt liv alltså. Att tappa bort sig själv i kaos var en mardröm hela mitt liv som barn och ungdom. Idag tack vare den här påtvingade terapin så går jag men inte alla gånger ifrån klarhet till klarhet. Dessutom att jag blev en av fredens och frihetens människor var värt resan hit där jag står i livet. Hörde nån sa idag att livet är inte perfekt och kommer aldrig bli det heller. Och så är det ingenting är perfekt varken människan och livet. Jag ångrar bara en sak i livet kanske två. Resten bjuder man på......

Jag tycker inte att du verkar psykopat, lonely. De tidigare här som haft sådana problem brukar vara forumtroll, men det är inte du.

Nej jag är ingen psykopat/sociopat idag, men känner Admin1 att om jag knarkar eller ett trauma händer och eller jag avbryter min medicinering att jag kanske skulle kunna åka in i en psykopatisk/sociopatisk psykos. Har mina onda aningar om detta.

Så med andra ord måste jag vara försiktig. Jag har juh än så länge och haft det i tio till femton år en och samma psykos som jag anade innan jag fick hur det skulle bli. Så jag får inte utsätta mej för fara, eller avbryta min medicinering eller börja droga igen.