Vad händer när nån blir schizofren?

Jag vet inte om det här är rätt forum, men jag tror det, annars kan väl nån admin flytta tråden till ett ställe där den passar bättre.

Själv är jag inte schizofren, men jag undrar mycket om sjukdomsförloppet, så att säga. Vad händer när en person utvecklar schizofreni?

Säg att det är en person i högstadie- eller gymnasieåldern som plötsligt börjar bete sig konstigt. Omgivningen börjar undra. Så småningom är det uppenbart (det blir det väl, antar jag?) att personen är psykiskt sjuk och inte bara har "tonårsproblem". Vad händer då? Jag antar att omgivningen försöker förmå personen att ta kontakt med psykvården på nåt sätt. Om personen går med på det, vad händer? Vad får man för hjälp och hur snabbt? Om personen inte går med på det, vad händer då? Vad händer om det inte verkar bli bättre? Om personen går i skolan, vad händer då med hans eller hennes utbildning?

Som sagt, förlåt om jag postar på fel ställe.

Det vanliga är att schizofrenin börjar med väldigt diffusa symptom under lång tid. Personen kan känna att något är fel och uppsöka vårdcentral, men där upptäcker de inte symptomen och kan därför inte hjälpa. Många kan också ha symptom i flera år innan de får diagnos och behandling. I tonåren och under skoltiden är det främst pojkar som insjuknar, därför kvinnor får oftast sjukdomen senare vid 20-25 års åldern.

Det finns också fall där symptomen kommer plötsligt och då brukar det vara mer uppenbart att något är fel och hjälp sökes snabbare.

Om skolungdomar får problem så blir det väl oftast PBU (psykiatri för barn-ungdom), som inkopplas. Men hur det sker i praktiken kan vara svårt att säga. Det varierar mycket säkert - vården är inte enhetlig utan varierar över landet, föräldrar och lärares medvetenhet och kunskaper varierar också.

Ett problem är naturligtvis att folk inte vill ha vård, men jag har mest uppfattat det, som ett stort problem bland äldre myndiga personer och inte ungdomar.

Jag har aldrig sett någon statistik för hur det går med skolgången för de som får schizofreni under skoltiden. Men jag kan tänka mig att det kan bli problem vid funktionsförluster t.ex. problem med minne, koncentrationsförmåga.

I USA skall man börja screena alla skolungdomar för att spåra allvarligare psykiska sjukdomar. Vad jag fattat får de fylla i frågeformulär. Tanken är att genom att ge dem tidig behandling, så skall deras framtidsutsikter förbättras. Det finns en del som tyder på att denna princip fungerar med erfarenheter från bl.a Kanada.
www.earlypsychosis.ca/

Ja, du. Jag började må dåligt redan som liten flicka. Jag fick ta hand om min mamma som också är psykiskt sjuk och utstå hennes fysiska och psykiska misshandel, samt hennes olika karlars märkliga beteende. I början av tonåren krisade jag rejält men fick inte någon hjälp. På något sätt lyckades jag samla ihop mig efter en djup depression i början av högstadiet och ett allvarligtt självmordsförösk. Jag började leva i min egen värld, koncentrerade mig mycket på skolan och fick fina betyg. Jag trodde krisen var över. Att jag klarat mig trots min uppväxt. jag var stolt över mig själv.
Jag kom in på en fin gymnasiskola och jag inbillade mig att allt var frid och fröjd men långsamt började jag förändras. Jag sögs in i en mörk och dyster värld som jag änn idag inte har lyckats ta mig ur. Jag slutade helt att träffa folk och talade bara med rösterna ( andarna) som följer mig vart jag änn går. Jag fick koncentrations och tankestörningar som jag fortfarandec lider av. Ord bara försvinner, hela resonemang får en ny konstig innebörd och jag kan inte sluta rabbla nonsensfraser i huvudet. Jag fick sömnproblem och kunde ofta inte komma upp och iväg till skolan. Väl där var jag överparanoid och trodde att alla var ute efter mig. Jag kunde resa mig upp i klassrummet och säga saker som " I morgon är vi alla döda" och liknande helt morbida saker. Lärarna föröskte prata med mig men dom fick ingen kontakt. Jag tyckte dom var dumma. Jag hade ingen som helst sjukdomsinsikt och det har jag egentligen inte idag heller. Jag vet att läkarna kallar det jag upplever schizofreni, men jag tror att det är något annat. Jag kände mig riktigt deprimerad, det sa jag till skolsyster. Hon bad mig uppsöka vårdcentralen. På vårdcentralen sa dom att jag var deprmierad och jag fick Cipramil. Någon vecka senare gick jag från gränspsykotisk till....Jag flippade ut totalt och förstörde en mataffär. Jag blev tvångsintagen.
Jag låg inne nästan fyra månader, hela sommaren och en bra bit in på hösten. Väl ute lyckades jag med underbara lärares stöd och en bra skolas horganisering att gå ut gymnasiet med helt okej betyg. Det var otroligt jobbigt att komma tillbaka. Det känndes genant efter hur knasigt jag betett mig men jag klarade det. En del lärare var oerhört förstående och lät mig använda mina erfarenheter i skolarbetet. Som projektarbete fick jag tex chansen att skriva en bok om psykiatrin som skolan sponsrade med bla papper och ett stipendium när jag slutade. Tack vare högskoleprovet skulle jag idag kunna läsa vad jag vill men tyvärr så "insjukande" jag igen i början av sommaren och var inlagd till för bara några veckor sen. Jag orkar inte göra någonting och plågas av röster/vanföreställningar/tankestörningar och ångest. Jag är livrädd för att gå ut och för att träffa folk. Jag hoppas det blir bättre snart så jag kan ta tag i mitt liv igen...

Vilken otur du har haft Hanna! Du skulle fråga dem om du kunde få kognitiv beteendeterapi. Det kan minska symptomen med 50 % och gör det även om man får dålig effekt av läkemedlen. En annan bra sak är patientutbildning typ kursen Ett självständigt liv eller Kompetenz., som också minskar symptom och risk för återfall. Det är inte alltid man får sådana här saker automatiskt utan man måste säga till själv ibland.

Om din mamma är jobbig finns det något som heter familjeintervention. Det finns säkert i större städer att få numera.

Jag var mycket innåtvänd som barn och misstäksam mot folk renad i böjar av lågstadiet.
När jag var i 10 år ålder blev jag ibland orkeslöd och lite deppig, låtsades vara sjuk för att slippa skolan.
När jag var 13 fick jag min första depression som varade i några veckor, men jag förstod inte vad som pågick.
Där efter blev jag sedan under några år deprimerad till och från och när jag var 16 fick jag en psykos. Då trodde jag att hade varit bortrövad av utomjordningar och att dom kunde komma och ta mig närsomhelst, jag var livrädd och hade svårt att sova. Jag trodde också att min familj ville låsa in mig på sjukhus, därför vågade jag inte säga nått om det.
Ungefär samtidigt sökte jag hjälp hos skolkuratorn för min depression som då hade pågått ett bra tag. Men jag fick inte kontakt med psykiatrin förrens jag blev så dålig att jag tänkte ta livet av mig. Då fick jag åka in akut.
Jag fick zoloft (anti-depressivt) och samtalsterapi, men det hjälpte inte och till slut ljöga och sa att jag mådde bättre för att slippa samtalen och mina föräldrars oro.
Skolan lyckades jag klara ganska bra undertiden tack vare att jag har lätt för att lära.
När jag var 17 kom jag i en ny psykos och trodde mig vara förföljd av en man i en grå volvo kombi, jag såg bilen överallt och var rädd för att bli kidnappad och våldtagen. Men jag sa fortfarande ingenting av rädsla för psyket och inläggning.
Jag fortsatte att vara deprimerar mer eller mindre hela gymnasiet.
Sedan flyttade jag hem ifrån, det gick bra ett tag men sommaren då jag var tjuo blev jag fruktansvärt deprimerad och fick panikångest som gjorde att jag drack en hel del.
Då kontaktade jag vården och hamnade hos en jättebra psykiater på Lunds univeristets studenthälsa. Jag fick medicin igen och samtalsterapi.
Terapin fungerade inte med medicinen gjorde mig lite bättre.
Efter ett år hos den psykiatern, som var mycket mycket bra, vågade jag berätta om mina psykos-symtom i samband med att jag blev gränspsykotisk. Då fick jag medicin för det också och blev bättre.
Sen slutade jag med medicinen och det gick bra fram till årskiftet 03/04 då gled jag sakta in i gräns-psykos/psykos. Jag blev oerhört misstänksam mot allt och alla, fick för mig att folk följde efter mig, fick hallucinationer och vanföreställningar, jag ville inte lämna lägenheten och kunde inte koncentrera mig på studierna.
En kväll orkade jag inte och kom till psykakuten, jag var inlagd två veckor men utan att få medicin på psykosen (!), med det fick jag sedan av min psykiater och blev sjukskriven. Då blev jag lite bättre och fick även komma till den Psykiatriska Rehabilitering Enheten här i staden.
Jag fick en ny läkare specialicerad på psykossjukdomar, hon höjde min medicin och jag mådde mycket bättre.

Nu håller jag på att byta medicin till det nya preparatet Abilify, jag har haft det i två veckor och det fungerar jättebra. Jag är som en ny människa, jag känner mig stark och tillfreds med mig själv och har nu inga psykossymtom vad jag kan märka.

-