Jag tänkte kort presentera min teori att människan lider av vanföreställningar (schizofrena lider också av detta, men i mindre utsträckning, därav den annorlunda realitets uppfattningen).
Vad skulle karakterisera en grupp människor som lider av vanföreställningar? Deras ideer skulle inte vara grundade på logik och verkliga behov, vilket gör att dom alltid kommer på nya sätt att göra saker på, som dom tror är bättre. Testa och utvärdera de nya tingen (metoderna) på gruppen och se vad dom tycker. Dom lider ju också av vanföreställningar, och alla lider vi mer eller mindre av vanföreställningen att majoriteten vet bäst. Detta leder till framåtskridande så som vi känner det.
Från ett historiskt perspektiv har samhället alltid befunnit sig i ett tillstånd av förändring. Samhällen som stagnerat har slukats av dynamiskare samhällen. Därmed inte sakt att människorna i det dynamiska samhället var lyckligare än dom i det stagnerade. Buddhismen fastslår att allting befinner sig i ett tillstånd av förändring, vilket tydligt ses i vår historia. Vilket gör att man ställer sig frågan om någonting vi åstadkommer någonsin är tillräckligt bra för att kunna ses som slutgiltigt? Den förhärskande ideen är att det inte finns något slut för framåtskridandet. Framåtskridande är någonting gott och ständigt pågående.
Se på konceptet demokrati. Kronjuvelen i vårt framåtskridande, baserad på ideen att majoriteten har rätt. Se på miljöfrågorna, majoriteten tycker att det är bra att ta hand om miljön så länge det inte berör den egna ekonomin eller levnadsstandarden. Vore det inte smartare att låta all miljöexperter i landet enas kring ett majoritets beslut om hur Sverige skall agera i miljöfrågor. Om vi avskaffa alla partier och la ut alla sakfrågor till berörda specialister så skulle vi ha ett nytt system, specialistdemokrati. I princip befinner vi oss väl snart där. Detta enda som då kommer skilja partierna åt är synsättet på den individuella människan. Vanföreställningarna på detta område har ju en ganska stor spännvid, från vänsterpartiets syn att man skall kunna leva ett behagligt liv på bidrag, till moderaternas syn att arbete skall löna sig (framförallt för dom som redan har mycket) och att det skall svida att leva på bidrag.
Vi lider alla av vanföreställningen att framåtskridande är någonting gott. Vad är resultatet av vårt framåtskridande? Jo, att aldrig har så många personer varit sjukskrivna och förtidspensionerade som nu. Alla klagar på att tiden inte räcker, stress med andra ord. Det finns två saker som blivit bättre dom senaste 50 åren, sjukvården och privatekonomin. Läkarvetenskapens framåtskridande har onekligen betytt ett bättre liv för många. Bättre privatekonomi har vi fått till priset av ovan nämnda argument. Hade vi det inte bättre förr med undantag av sjukvården? Jag vill nog hävda att så var fallet, vilket i så fall bevisar att framåtskridande inte är något gott. Vilket visar på att framåtskridande grundar sig på ologisk utveckling och tillfredställande av behov som inte finns (man skapar behov där inga fanns, vilket i sig skapar lidande för den som inte har råd). Vari ligger logiken att skapa ett behov där inget finns? Det är ju ologiskt. Alltså är framåtskridande baserat på att vi alla lider av vanföreställningar.
Slutlig måste jag säga att det inte finns någon bot för vanföreställningar, förutom logiskt resonemang. Psykiatrin hävdar att anti-psykotiska mediciner hjälper, men det är ju bara ytterligare en vanföreställning.
Synpunkter på mitt lilla hopkok mottas gärna.
Författare till inlägg
