Om att skaffa sig själv bättre vård.

Om att skaffa sig själv bättre vård.
Och Ännu en anledning att inte använda knark…

Jag skriver det här inlägger därför att en det förekommit en debatt om droger här på viska. Jag håller verkligen med om att man inte ska använda knark, speciellt inte om man är psykiskt sjuk. Jag är stolt över att det finns så många kloka människor här på viska som försökt förklara detta. Mitt inlägg i debatten behöver inte bara appliceras på knark. Jag säger inte att jag har rätt men jag önskar förmedla vad jag anser vara en ”sanning” om världen….
Mitt påstående är att om man är öppen med att man använder droger när man söker vård inom psykiatrin (eller om det på något sätt kommer ut), så får man generellt sämre vård. Jag bygger mitt påstående framförallt på det faktum att även läkare är människor, och de flesta människor ser ner på folk som använder droger. Jag säger inte detta för att moralisera. Jag menar bara att de flesta som växer upp tidigt får lära sig att det är farligt och fel med knark, och de som inte börjar använda knark håller i regel fast vid den åsikten. Jag grundar även mitt påstående på de erfarenheter jag själv dragit av hur jag har blivit behandlad jämfört med andra.
Jag har rätt at klaga på psykiatrin precis som de flesta av oss har. Trots att jag mår mycket dåligt och för tillfället funderar på självmord så får jag inte tillnärmelsevis lika mycket stöd som jag borde. Jag har blivit lovad stödboende och omfattande samtalsterapi men det drar ut på tiden. Poängen jag vill göra är att jag ändå blivit lovad detta. Den vård jag får är verkligen bra och jag upplever det som att vårdpersonalen verkligen respekterar mig. Jag har en kompis som också lider av psykosproblematik men hon känner inte tillnärmelsevis likadant. Hon får mer uppmärksamhet då hon är riktigt duktig på att förmedla hur hon mår och inte är rädd för att ryta till, men hon får sämre vård. Det borde vara tvärtom - de borde kunna behandla henne bättre eftersom de i större utsträckning känner henne, men det är uppenbart inte så. Varför är det inte så? Tillbaks till min teori. Den lyder ungefär så här: - ”Precis som i resten av samhället, så blir vi inom psykiatrin bedömda efter rådande värderingar. Vi kategoriseras som skötsamma eller inte”. Att jag och min kompis behandlas så olika beror endast på att de har så olika bilder av oss.
De vet att jag har gått på Malmös högst ansedda gymnasieskola. De vet att jag trots sjukdom fick höga betyg. De vet att jag kom in på läkarlinjen. De vet att jag fått stipendium både för mitt skrivande och för mitt musicerande. De vet att jag inte dricker och inte rökar och aldrig har prövat knark. Jag klär mig vuxet och verkar äldre..
De vet att min kompis inte gått gymnasiet och att hon inte har några framtidsplaner. De ser att hon är punkare. De vet att hon kedjeröker, dricker för mycket och har prövat så gott som alla sorters knark.
Vi behandlas efter normen om vad som är bra och dåligt. Tydligen anser de att jag är värd mer respekt eftersom jag har ”lyckats” och hon ”misslyckats”. För mig känns det många gånger tvärtom. Hon är stolt och fri. Hon vågar som jag skrev innan, ryta till. Hon lever nära sina känslor och är sann mot alla inklusive sig själv. Hon är på många sätt en mer sammansatt människa som lyckats bättre med att hitta sig själv. Igen – Det borde vara tvärtom.
Vi kan tyvärr inte förvänta oss att de inom vården ska vara professionella och behandla oss objektivt, även de styrs av sina känslor, av sin uppfostran. Jag tycker att det är hemskt och sorgligt att de saker som jag beskrev innan ska få bestämma över vilken vård man får men det är så samhället är. Accepterar man detta så ( jag vet at det är fegt, men tänk över konsekvenserna noga innan du inte gör det: Det är aldrig smart att slå den hand som matar en, men det är vackert att våga och att kämpa för bättre ideal. Gör det om du klarar av att få ännu sämre vård) finns en del saker man kan göra för att bli bättre bemött.

- Var alltid överdrivet trevlig. Tacka dom för det jobb de gör. Klaga/begär uppmärksamhet bara när det är absolut nödvändigt ( men mer än mig) så du inte får stämpeln som gnällspik. Gör klart för dom att du inte är ett offer utan en fighter. Säg att du drömmer om något snofsigt jobb, typ advokat. Klä dig efter de vuxnas ordentlighetsmall och svär inte. Har du allvarliga missbruksproblem så sök hjälp för dom, annars sluta missbruka och nämn det aldrig för dom.

Om du följer mina råd så garanterar jag dig bättre bemötande inom psykiatrin. Ligger det här inte naturligt för dig så får du stå ut med att vara en lismande, feg jävel med påhittade ambitioner. Du blir en person som glatt spelar med i det sjuka spel som jag anser råder ( ett spel som egentligen inte handlar om människor utan bara om status och orimliga värderingar) men du får också en större chans att må bättre , även om du respekteras för någon du inte är…

Det ligger mycket i det du säger.
Det är skrämmande men om man
inte avviker för mycket mot läkare
och annan personal så får man bättre
vård och bättre bemötande.

-

Detta att besöka vänner och anhöriga som
är inne på psykiatrisk klinik är viktigt.
En vän till mig blev näst intill misshandlad
en natt av personal. Hon hade en stor bula
i huvudet. Det är bra med vittnen. Detta att
händelser inte går förbi utan att någon märker
det.

Hej Hanna! Jag visste inte att du var vuxen. Förlåt. Jag har bekant som jag lärde känna på Lillhagen som också studerade medicin, då i Uppsala. Hon skulle skära i ett stycke dött kött, då en röst sade - du skall inte skära i mig. Detta var början till en psykos som snudd på tog livet av henne. Hon låg på sängen helt apatisk när det kommer in en läkare med block och penna, han lägger det på sängbordet och säger –rita skriv eller teckna annars dör du. Hon sade efteråt att han räddade hennes liv. Hon har i dagens läge inget med psykiatrin att göra, hon är gift och har två goa ungar. Detta tack vare att hon talade om vad hon tyckte om en orättvisa som var så djupt kränkande att hon blev förbannad och sade ifrån och kämpade med stor vilja mot hela den etablerade läkarkåren och annan personal på sjukhuset. Hon tar i dagens läge inte några psykofarmaka eller psykmedicin över huvudtaget.

Jag själv har en ganska stor pondus och vågar säga ifrån. Senast idag var det en något yngre personal som kallade mig bråkstake på det allaktivitetshus jag brukar gå till.
Jag brukar inte falla in i någon social ram och gör vad jag känner för. Så länge jag kan hjälpa någon, och det inte strider mot någon lag, anser jag att jag kan göra vad jag tycker. Jag är absolut inte rädd för att säga ifrån när jag ser en orättvisa.
Detta leder ofta till kontroverser, man kan säga att det är så att antingen älskar man mig eller också hatar man mig. Åtminstone känns det så.

Jag håller med ig Isa-Alise till hundra procent, men jag tycker inte att du säger något annat än jag. Jag skrev att man ska akta sig för att klaga och begära uppmärksamhet när det inte är kris... i det ingår det att inte kunna för mycket om sin sjukdom och kräva saker. Man ska vara skötsam men inte ta plats. Man ska akta sig för att visa att man har en allt för utarbetad plan, då tror dom att man vill sätta sig på dom och att man mår bättre än vad man gör...

Jag skulle vilja säga så här : För att få en så stor bit av kakan så ska man heslt låtsas att man inte ens vill smaka.

Jag har välidgt svårt att be om hjälp. Det är praktiskt taget omöjligt för mig så jag behöver inte spela, men min erfarenhet säger mig att det är bra. Jag ber aldrig om något men på något sätt lyckas jag ändå få fram vad jag vill så att det är dom som kommer med förslagen om stödboende och psykolog och gud vet allt. Dom känner sig så duktiga så och jag tackar som en duktig flicka. Jag gårpå en privat mottagning där de flesta är ganska snobbiga. Det är ganska lätt att räkna ut hur dom vill att man ska vara.

Ja, Nissegossen. Jag är vuxen. Du får inte förstå mig fel. Jag tycker att man ska stå upp för sig själv men jag tror tyvär inte alltid att det är det bästa om man vill vinna ytlig respekt och förståelse, sån som man får eller inte får av människor som egentligen inte känner en och som man bara har en sporadisk kontakt med men som ändå har inverkan över ens liv. Det är hemskt...