Schizofreni om .....

Ok.........................

Det bästa är om ingen vet om att man har schizofreni för då drabbas man inte av de negativa attityderna och stigmat. Många anser nog att de med schizofreni har ett sämre människovärde. Jämlikheten som genomsyrar det svenska samhället har aldrig nått de med schizofreni.

Men de flesta märker om man har en psykos eller massor av negativa symtom, man behöver inte tala om det.
Folk tar då automatiskt avstånd från en då.
Som på mitt senaste arbete tog min boss ett snack med mig och undrade hur det var eftersom jag inte ville umgås med nån. Jag sa då att jag var en ensamvarg. Men jag orkade bara inte umgås med nån som att sitta och kallprata. Och det uppfattade dom andra som att jag var udda på något sätt.

Lika värde har man oavsett förmågor. Men folks attityder kan vara negativa.

Jag är öppen med min diagnos, och blir oftast bra bemött, men vissa stänger av när de hör att man har en psykisk sjukdom. Då brukar jag prata på om andra saker en stund, inte kallprata, men berätta om saker som jag har gjort i livet, helt vanliga saker, och då kan det gå upp ett ljus för människan med de dåliga attityderna. Han eller hon ser mig då både som en helt avnlig människa och som en med diagnos.

Om man inte har något vanligt liv att visa upp trots att man har diagnosen schizofreni?
Hur lätt är det att bli accepterad då?

Idag blev jag utfrågad av en ny hårfrisörska. Om man inte har något jobb eller familj
blir man verkligen accepterad ändå? Ses man inte som konstig....som ett freak som
inte får vara med.

Jag kan prata om blommorna i trädgården eller semesterresan som jag tog... jag brukar inte prata om jobbet...