Vara sjuk och ha ett förhållande

Hej, jag är schizoaffektiv (även OCD, PTSD, ätstörning, dissociativ) och jag känner mig så ensam. Jag är 20 år och har bara haft ett riktigt förhållande i mitt liv och det varade i 2,5 år. Killen träffade jag på slutenvården. Men sedan han dumpade mig så har jag funderat över det här att ha ett förhållande trots sina diagnoser, går det? Går det att vara med någon som inte själv är sjuk, eller kommer killarna fly så fort de får reda på att jag är störd? Jag skulle gärna strunta i att berätta för framtida partners om mina sjukdomar, men förr eller senare när jag hamnar i ett nytt eländigt skov så märks det ju... Finns det killar där ute som ni tror skulle kunna älska en tjej för den hon är, och strunta i faktumet att hon är galen?

Sen undrar jag en sak angående barn... Är det själviskt av mig som schizoaffektiv att vilja ha egna barn i framtiden? Det är min största dröm, att ha en gullig familj att komma hem till, men samtidigt vill jag ju inte ge över mina schizogener till små söta barn som inte förtjänar att leva med det här helvetet. Hjälp? Oroar jag mig i onödan?

Mvh

Det är inte alltid så puttinuttigt att ha barn och familj. Det är hårt arbete.
Man måste kunna ställa upp i vått och torrt. Då går det inte att ha en dålig
dag.

Exakt, det kan absolut vara själviskt, men också den starkaste drift vi har. Jag har hundar i stället så att jag har någon som jag kan uppfostra o ta hand om, någon som behöver mig. För det har inte varit bra läge för mig att skaffa barn o nu är jag 44 o är för gammal. Men hundarna uppfyller ett behov hos mig av att älska o bli älskad. Det är underbart. Jag sörjer inte att jag inte har barn.

Sjukdomen brukar stabilisera sig efter 5-6 år. Kanske bäst att vänta tills dess.

Jag klarade knappt att ha katt.

:rotfl dom ligger ju mest o sover Geta!