Jag trodde det var kört för mig. Vem skulle älska en pillerknaprande schizoaffektiv/OCD/borderline person med många ärr på kroppen och händelser i bagaget? Hur skulle jag någonsin kunna sluta leva i hemlighet och känna tillit att berätta om hur jag mår för en kille jag gillar?
Jag trodde det aldrig skulle gå, om något så trodde jag det skulle funka upp till den punkt att han fick en glymps av mina ärr, fatta allting och lämna mig. Men jag hade så fel.
Direkt när jag träffade min nuvarande pojkvän kände jag en gnista tändas inom mig. Jag började efter ett tag känna att jag ville att han skulle veta allt om mig och för första gången var jag inte 100% säker på att han skulle springa så fort han fick veta något om mitt förflutna. Så jag har öppnat mig för honom, erkänt mina brister och svarat på hans frågor om detta. Hans svar?
"Det går att leva helt normala liv ändå tack vare moderna mediciner och behandlingar, tror jag. Jag tycker fortfarande om dig exakt lika mycket som innan du berättade det" "Du förtjänar att bli älskad, dåliga saker händer bra människor, jag vill bara att du ska må bra" "Jag är här för dig oavsett vad".
Och sen igår sa han det. "Jag älskar dig". Trots att han vet nästan ALLT.
Jag behöver inte gömma mig (jag avslöjar såklart inte min varenda tanke) och han tycker om mig för den jag är. Han älskar mig. Han vill ha en framtid tillsammans med mig. Och jag med honom.
Du förtjänar att bli älskad, och om det är rätt person du hittar så kommer inte din sjukdom spela någon roll. Det finns faktiskt bra människor där ute. Jag har hittat rätt person. Och jag är kär.
Självklart är det inte bara det faktum att han accepterar mig som gör att jag gillar honom. Han är så otroligt smart, humoristisk, driven, trevlig, gullig och ärlig. Jag förstår bara inte hur jag kunde ha sådan tur. Det kan du också ha!
Författare till inlägg
