ENSAM

Bor i hop med min fru men endå sjänner jag mig ensam. Jag tycker inte hon förstår mina syntomer som att jag ständigt hör röster och så. Är det fler än jag som tycker att anhöriga inte förstår hur man har det i sin sjukdom

Det är nog svårt att verkligen förstå om man inte har upplevt det själv... en anhörig till mig som varit oförstående i alla år drabbades av en kroppslig sjukdom och fick i samband med det ångest... efter det sa hon till mig: "nu kan jag förstå lite av hur du har haft det"... förr sa hon bara "ryck upp dig" och liknande trista saker om jag nämnde hur jag mådde... man kanske får söka förtåelsen mer hos dem som själva har gått igenom psykiska problem...

Jag har turen att min familj jobbar inom psykiatrin och det har funnits depressioner i familjen så jag har förståelsen och hjälpen, om dom inte förstod mig skulle jag nog bli galen. Men du har ju oss här på Viska som förstår : )

ingen förstår min problematik. Flickvännen har lessnat på mig, och föräldrarna tror inte att det finns nåt hopp om mig;/ Man känner sig lite hopplös, ibland är det som om jag är en belastning för folk i min närhet. Som om jag är till besvär och är jobbig att vara med. Att jag är dryg för att jag aldrig blir bra nån gång...nån som känner igen det?

Jag tycker min psykolog förstår mig, även fast hon inte haft någon psykos... Hon har inlevelseförmåga och empati. Det är skönt att ha henne. Annrs kan jag känna mig lite ledsen när mina friska vänner säger att de inte förstår. det känns som om de inte ens försöker. Kanske är det också ett skydd. man tänker ju att det händer bara andra inte mig. Så tänkte jag i varje fall innan jag blev sjuk. Jag tänkte att det bara var en viss sorts människor som fick psykoser. Jag vet inte. Det kanske bara är svårt att förstå om man inte haft det... Jag brukar själv känna mig som ett hopplöst fall nät jag får mina dissacosiativa symtom, det känns som om det aldrig skulle gå över. min familj brukar också reagera likadant,."Inte nu igen" typ...

Visst är det knasigt... om nån har en kroppslig sjukdom som förvärrats då blir folk hänsynsfulla och tycker synd om personen... men med psykiska besvär så anses man vara jobbig eller besvärlig...

Var sjuk en gång för länge sen medan jag arbetade med undervisning... en arbetskamrat var sjuk samtidigt... men hon hade brutit ett ben i en skidolycka... henne hjälpte de på alla sätt och vis... handlade hem mat och skjutsade hennes dotter till hennes musiklektioner... men jag fick klara mig själv bäst det gick... ingen kom hem med nån matkasse till mig, inte...

Folk vet inte hur de ska bemöta eller hjälpa nån som mår dåligt psykiskt om de inte själva har gått igenom något liknande... eller lärt sig att någorlunda förstå genom utbildning... och så tror jag att de är rädda för att det kan bli jobbigt om de försöker bry sig...