Ensamheten dödar

Ensamhet kan bero på som Geta skriver att den är tillfällig just när man mår dåligt! När man börjar må bättre så tror jag man kan börja ta kontakt med människor på ett annat sätt! Kanske ringa upp vissa gamla vänner eller träffa nya människor man trivs med! Jag känner mig väldigt ensam nu men jag hälsar på mina föräldrar och den dagen dom dör känns hopplöst just nu! Jag är i en insättningsfas på Anafranil nu och känner ökad ångest vilket man gör ofta i början av behandlingen! Känner mig väldigt ensam och ingen vill ju direkt umgås med en deprimerad människa för man ger ju ingen energi och glädje till sin omgivning!

CODA68 skrev: Att dö löser inga problem. Det är som att krossa ett glas bara för att det är tomt. Sök istället efter nya sätt att fylla det.

Hej och välkommen, du verkar vara vid dina sinnen, måhända släkt med den du svarade tillika trådstartare?

Samt det är fullkomligt rätt, tar du ditt liv, finns inget liv hos högre makt heller. Du kan inte ana hur många ggr jag stått inför det avgörandet att ta mitt eget liv. Kan bara säga att det är bättre att vara vid liv, än att inte andas och vara död.

Förr fick inte en som tagit livet av sig, ens begravas på kyrkogården utan utanför i en anonym grav. Det sågs förr som oförlåtligt att ta sitt eget liv.

Det är bättre att inom dig ta ett snack med allas vår farsa, gör som det står i Bibeln, det har Jesus själv uttalat och det står i Bibeln. Gå in i din kammare be till Herren och han skall svara dig! Det lilla ordet bön, betyder samtal, så prata med farsan!

Du får svar men kanske inte som du tänkt på. sv.bibelsite.com/matthew/6-6.htm Övre höger
sv.bibelsite.com/swe/matthew/6.htm

Samt gå inte bärsärk vad du gör, då hamnar du på rättspsyk och kanske aldrig kommer ut igen.

Hej Tonykeer. Det låter väldigt ledsamt det du beskriver men jag vill vädja till dig och även skriva, att även om det inte känns som så nu, så kan det bli lättare. Jag fick en diagnos och blev ensam för många år sedan och alla såg mig som ett hopplöst fall. Ständigt in och ut på psykiatrin, orkade ingenting. Jag förlorade allt, samtidigt. Det var mediciner hit och mediciner dit och inget hjälpte. Jag tyckte att personalen inom psykiatrin var oförstående och ville stundtals be dem fara långt åt h-e. I dag har jag varit i remission i 7års tid, min läkare kallar mitt tillfrisknande "solitt", dvs att det inte i princip finns någon risk för ett nytt insjuknande. Jag är fortfarande lite ensam ibland men tar chanser att träffa människor, har även jag haft väldigt dåligt med pengar under en tid och då sökte jag på internet och tidningar efter gratis studiecirklar (jättebra sätt att komma ut och träffa människor och kanske prata om något som intresserar en och man slipper tänka en stund på att man är i ett "sjukt" sammanhang där det pratas mediciner och sjukdomar mest. Dessutom står dem oftast för fika och kaffe så det behöver man inte oroa sig över). Ibland kan man hitta kortare kurser för ca en 500lapp, åka i väg någon kväll i veckan och måla, kanske skriva, osv. Det brukar vara de kurserna som är billigast och om man har någon form av ersättning säger inte instansen (försäkringskassan/socialtjänsten/arbetsförmedlingen) något om det, de drar inte in ersättningen.

RSMH kan vara bra att besöka, det är ofta rätt avslappnat men obs på att det kanske kan bli lite tråkigt ibland om människor pratar på om mediciner, mediciner, mediciner, + är att de flesta förstår om något i livet känns jobbigt, även om alla har olika erfarenheter. RSHM kan jag rekommendera en kortare tid men jag tror mycket på "friska sammanhang", någonstans där man kan få vila från psykiatri ett tag.

Nu är det ju sommar och då kan man hitta mycket gratis att göra beroende på vart man bor och om någon skulle fråga om du vill hitta på något, häng på tycker jag, även om det känns jobbigt. Det kanske kan få dig på andra tankar, om än för ett tag. Känns det jättejobbigt så har du ingen skyldighet att stanna kvar.

Man vet aldrig vad som händer i livet tonykeer. Jag var redo att ge upp för många år sedan men mitt liv vände. I dag mår jag bra och har ett ganska "normalt" liv och tycker om min vardag igen.

Ta väl hand om dig, jag förstår genom din text att det är jobbigt nu men ge inte upp, vi här "ser" dig, skriv av dig, skrik i skriklådan, fråga om råd och stöd, det är nyttigt. Det är helt okej att känna sig arg och ledsen under jobbiga omständigheter.

Jag är inte religiös och jag tror inte att jag är släkt med trådskaparen i detta. Jag har själv haft svårt att motivera mig att leva vidare vid tillfällen, men jag är glad över att jag fortfarande lever, jag hade missat massor av bra saker om jag hade dött. Jag vill verkligen motivera till att leva. Även då det är svårt så kommer en morgondag, som Steve Jobs sa "Stay curious".

Ser ni att hon har en mobil i handen? Jag tror mobilen och internet är en livlina för många, det är nog kanske den viktigaste uppfinningen i vår moderna tid. Men basic är ju bilarna tågen och flygplanen oundgängliga, Men jag inser att vi nog aldrig kommer att få se en forskare av Einsteins kaliber längre.

Han kunde nästan se in i framtiden. Men då är frågan, kan vi återskapa den miljö Einstein levde i, till vår moderna tillvaro? Men samtidigt, jag tror han hade en stab av anonyma forskare kring sig, alltså tror jag att ensam inte är stark?

Beviset är att fysikpriset i år tilldelades tre fysiker, med en enorm stab kring sig, som har jobbat med Einsteins teori i över 40 år. Nobelpriset kan inte delas ut till alla dessa?

Men varför är nobelpriset i litteratur den största tilldragelsen, där kan man tala om ensamvargar? Dem största författarna jobbar ju med att expandera hjärnans omfång? Men ändå känner jag att språkets mångfald har krympt väsentligt i alla fall hos ungdomarna. Flickorna undantaget? Nu kanske vi måste sätta in mer resurser på att få männen mindre våldsamma och machoaktiga. Hur kan vi bryta in i gängmentaliteten med en eskalerande gängmord och oärliga hedersprinciper.

Man törs nästan inte kritisera förrän man får en kula i tinningen.

[youtube:20wdst2d]gMFc7agO09w[/youtube:20wdst2d]