Nu när jag testa att BOOMA huvudet bakåt emot en sedvanlig reell vägg.
Kändes det som nyckeln
ur det som tagit mej 8år att
komma förbi.. När botten var nåd idka
jag ngn sort MAGI som jag kunde ha nytta av i framtiden ifall ifall jag skulle ta mig dit nån gång eller INTE såklart
risken eller risktagande är med involverat. Det jag hade att tillgå då var ett svart tåg från sidan som bara for for och for innan jag visste ordet av
kunde jag inte fokusera eller spekulera.
Fick jämkas med att inte få, ha
ett facit att tillgå som Arnhild Leavung
betonar.. Det är sällan man ens ids titta när de kör och får agera benk-nötare.
Men testa lite nätt att dunka mitt huvud
det var himmelskt befriande.
Kanske har traumat fått mogna under de här 8 åren och fragment som inte alls varit tillgängliga har uppenbarat
sej...
