Att berätta

Vad har ni andra för erfarenheter av att vara öppen om sjukdomen? De flesta av mina vänner och släktingar, dock inte alla, vet att jag har schizofreni. Av mina kollegor är det bara mina chefer som vet och det är absolut bäst så, men ska man verkligen mer eller mindre ljuga för släktingar och vänner?

När jag gick till psyk så fick jag höra att jag var oärlig som inte berättade för mina närmsta, det fick mig att berätta. Eftersom att det är inge vidare kul att kallas för oärlig, men nu i efterhand så tycker jag att det är upp till en själv om man vill berätta.
Ibland kan det vara lättare fall omgivningen vet om din sjukdom, på så sätt kommer dom säkert vara mer förstående när du beter dig lite "konstigt". Och att dom stöttar dig nr du inte vet vad du ska ta dej till.

Men ibland känns det bättre fall inte hela världen vet, eftersom det har ju egentligen ingen med att göra, dina kollegor tex. Ditt liv, din sjukdom.
Men somsagt det är olika, gör det som känns bäst för dej helt enkelt.
Men glöm inte att om du berättar för dina kollegor tex så kan dom ta ett avstånd från dej pga av den bild av psykiskt sjuka som finns idag. Tyvärr.

Jag har förlorat två människor som var mina närmsta vänner efte att jag berättade om det jag såg och hörde.

Lycka till !

Det är upp till var och en, jag berättar inte för ytliga kompisar att jag haft psykos, bara de närmsta och inte till alla släktingar, tycker det är onödigt att börja rabbla upp en massa, det räcker att mina närmsta anhöriga vet och mormor och pojkvän.

Rent allmänt sett finns det hög sekretess i samhället vad gäller enskilda individers sjukdomar. Den enskilde individens sjukdom anses vara dennes privatsak och det är närapå katastrof om informationen sprids till utomstående. Detta gäller alla sjukdomar och inte enbart schizofreni, som anses vara en både allvarlig och också missuppfattad sjukdom. Om man ser till den allmänna attityden i samhället till sjukdomar, så skall man nog vara restriktiv med att aktivt informera om sin sjukdom.

Jag har enbart berättat till släkten, även om jag tycker mig inte direkt noterat någon direkt fördel av det. Jag skulle aldrig berätta det för min eventuella arbetsgivare, eftersom sjukdomen är så missförstådd. Jag ser bara risker med att ge informationen på arbetet - man kan bli betraktad som en sjukling istället för en anställd. Jag har svårt att se att det skulle kunna innebära en fördel på något sätt.

Till mina vänner har jag inte berättat, men jag tror de vet det ändå, därför att sådana saker tenderar att sprida sig. Jag har dock inte märkt någon nackdel av det.

Jag har ju inte fått nån riktigt diagnos än, så jag kan inte säga att "det här har jag". Men jag är ganska öppen med att jag är/varit sjuk mot mina vänner och mina föräldrar. jag tycker att det är bäst så för allas skull.
Mina närmaste är mer tolerande då mot mina egenheter och dom kan hålla lite koll på mig och jag börjar uppföra mig konstigt.
Sen tänker jag på lång sikt i största allmänhet, att om jag är öppen med det så kanske det lite lite grand gör att bilden av psykiskt sjuka förändrar i långa loppet.