Att jämföra sig med andra

När jag pratar med människor i min egen ålder och de berättar vad de har varit med om som resor och andra erfarenheter som hör ungdomen till, kan jag inte låta bli att känna mig lite ledsen. Dessutom är det lätt att känna sig lite underlägsen. Ska man försöka låta bli att tänka så, eller är det sunt att jämföra sig med andra?

Jag jämför mig aldrig med andra, men visst skulle jag kunna gråta blod om jag ville. En gammal kompis är professor och en annan VD mm. Jag tänker aldrig på det eller grämer mig över detta. Inte heller är jag ledsen över att de tjänar mer än vad jag själv gör.

Att resa tror jag går bra även om man har schizofreni. Jag har gjort två resor till Asien varav i ett fall var jag helt ensam och fixade boende på orten när jag kom fram. De jag känner med schizofreni har alla varit på långresor utan att några problem uppstått.

Det kan var skönt att inte deltaga i
statusjakt. Idag jämför jag mig inte
så mycket med andra.
Men det var flera svåra år då jag
förstod att jag inte skulle få ett normalt
liv.
Tvärtom kan jag idag syssla med det jag
är intresserad av.

Ibland måste jag säga till mig själv att jag
har det bra trots att motsatsen borde vara
självklar.

Det verkar vara mycket svårare idag att
få bra vård än för tjugo år sedan.
Att bli avvisad var inget man räknade med
om man var psykotisk.
Idag är kunskapen större om schizofreni.
Bättre behandlingar
har kommit fram. Men ändå så är det svårt
få dem. Jag förstår inte att politikerna vågar
ge så litet resurser till psykiatrin.

jag tänker ganska mycket på det, kan jag erkänna.
Jag är 26 år, och de flesta i min ålder sitter på universitet. Eller har iallafall genomgått gymnasiet. Jag kan känna mig så himla konstig, för jag har liksom inget att berätta därifrån.
Från det jag var 17 till 25 satt jag på psyket eller behandlingshem. Så så fort jag öppnar munnen för att berätta något så börjar det med "...på avldeningen den-och-den" eller "...medan jag bodde på det-och-det behandlingshemmet".
Och plötsligt känner jag mig så himla sjuk och knäpp och konstig.
Jag har inte gjort det som vanliga ungdomar gjort. Jag har andra erfarenheter, som i och för sig är så mycket större och viktigare än att ha suttit med en studentmössa och en svensk flagga om halsen, och jag tror att i längden är mina erfarenheter vinnande.
Att känna till smärta är något som jag kommer ha nytta av.
Men ändå så saknar jag den vanliga svensson-ungdomen.
Vara ute för sent. Flytta hemifrån. Söka universitet. Gräla med föräldrarna. Första förälskelsen osv.

där har jag liksom bara ett hål fyllt med tvångsinläggning, själmordsförsök, medicienring, ect-behandling, sjukhus-sjukhus-sjukhus osv.

-