Susidéring?

Det är aldrig rätt att ta sitt eget liv. Jag som har en tro är inte immun mot detta. Jag låg inne på Lillhagen akut på stormen, jag försökte vid några tillfällen begå självmord.
En gång försökte jag hänga mig i livremmen, men står där med två bitar och en manlig personal kommer in och får se det.-Vad håller du på med?,Frågade han, vad skulle jag svara? Jag fick extra vak på mig i en och en halv vecka (jobbigt), det räddade nog livet på mig den gången.

Jag som levt med sjukdomen sedan 30 år tillbaka, vill bara säga
GE INTE UPP. Det finns så många fina saker i livet, titta på barnen där ser du det där stjärneljuset i ögonen, som är så svårt att se hos vuxna. Där ser du livet:
Du får aldrig, aldrig ge upp livet, det är det största misstag du någonsin har gjort.
Tro mig förr eller senare avklingar ångesten, och du kan fortsätta leva och bli ett stöd för dem som behöver dig.

Om du tar ditt eget liv, bad karma säger jag bara. Du kommer att ställas inför samma grej i liv efter liv, tills du har förstått och kan komma över tröskeln.
Tro aldrig på rösterna, De kan vara väldigt destruktiva och menar att allt är åt helvete. Men tro mig jag vet, jag kan tala om det.

Ångesten avklingar, du lär dig med åren att det är helt fel att ta sitt eget liv.

Lika väl som det är fel av någon att ta en annans liv, så är det lika fel att ta sitt eget.

Jag hoppas att någon kan ta detta, hör min bön till dig; Gör dig själv ingen skada, du bär inte ansvaret för det som sker ute i världen.

De orden har jag hört en ängel uttala inom mig en gång när jag bara stod där, i hastigt mod beredd att ta mitt eget liv. (Om det finns änglar måste det ha varit en sådan).

Ja, jag har också haft självmordstankar, men jag skulle aldrig kunna göra det även fast det känns så, jag älskar ju min familj och skulle jag ta livet av mig, skulle deras liv totalförstöras för all framtid, så egoistisk är jag inte. Jag msåte lära mig hantera ångesten så att det inte går så långt.

Självmordstankar finns där hella tiden. Men saningen att säga är jag liv räd för döden. Vet inte varför men jag kan nog vara glad att jag e räd för döden annars hadde jag inte levft nu.

Viljan att dö kommer upp ständigt varje dag, men jag är alltför rädd av mig för att göra realitet av någon av tankarna.

Självmord är något som jag tänker på varje dag. Är oftast för feg för att våga ge det ett seriöst försök, men dom få gånger jag vågar så brukar jag tänka på att om jag dör nu så får jag aldrig se mitt ofödda barn växa upp, och kan aldrig hjälpa honom/henne genom det svåra man måste möta i livet. Ett barn behöver två föräldrar, det är bättre med en pappa som inte mår bra jämt, än att inte ha någon alls. Tänk alla som aldrig får träffa sin pappa, och alltid måste gå runt och undra hur det skulle ha varit att ha en pappa istället. Det kan inte vara lätt
Men jag orkar inte leva på det här viset heller. Har aldrig försökt ta livet av mig, har mer gått på den sega vägen med att förstöra sig själv bit för bit och hoppats att det en dag ska ta livet av mig. Ibland kan man undra om helvetet är det här, om jag redan är där och vad som händer om man ger upp det här? Vart kommer man efter helvetet? Men i helvetet finns inget vackert, och det finns det gott om överallt här....så det här är ju inte helvetet (om det nu finns). Vart man än tittar kan man hitta något vackert, i mig själv, och i alla er. Det kan bara vara svårt att se det ibland, speciellt att se det vackra i sig själv. För mig går det nästan inte, men man måste lita på andra, om du inte hade något fint i dig så skulle ingen vilja vara med dig och värdlen skulle ta avstånd från dig och avsky dig. Men några såna människor tror jag inte det finns, t.o.m Hitler hade något fint i själen, och det fanns nog någon som verkligen tyckte om honom som person också, trots att den personen kanske inte höll med honom i hans åsikter. Även om man är helt ensam så finns det alltid någon som kan tycka om en, det gäller bara att man ger sig fan på att hitta någon <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

Bra inlägg, Nissegossen! Jag tror att självmorden kommer att minska kraftigt i framtiden. Risken är störst de första åren och idag vet nästan ingen att de flestas sjukdom är förbättrad och stabliserad inom 5 år. Jag tror också att förr fick många depressioner, som var obehandlade, vilket resulterade i självmord. Idag får nog de flesta antidepressiva.

För nyinsjuknade måste nog vården de första 3 åren bli mer kontinuerlig och man måste satsa på personliga ombud och uppsökande team. Man har börjat redan med detta i vissa länder. Jag tror också att om fler fick arbeta och daglig sysselsättning skulle också självmorden minska, eftersom livet då framstår som mer meningsfyllt och intressant.