Efter tvångsvård........

i Citatet
På en dag som denna stod det nyss:

Efter tvångsvård ska patienten få beskriva sina upplevelser,
ställa frågor och få veta varför.

På tal om kvalitet inom psykiatrin.

Den gång som det spårade ur som värst när jag tvångs-
vårdades, så spände personalen upp ett stort papper på
en vägg och lät mig måla fritt.
De sa inte ett ljud om att det hade gått snett.
Nu vet jag inte om det var för att jag skulle få avreagera
mig eller om de ville se vad jag hade för knäppa inre
bilder.
Har ni också fått beskriva era upplevelser på det viset?

1979 gick jag i bildterapi några månader... då lärde jag mig uttrycka mina inre upplevelser i bilder... det gav mig ett intresse för akvarellmålning som jag har kvar än idag och som ger mig mycket nöje...

Jag tror att det är viktigt att få berätta om sina upplevelser av tvångsvården och att någon lyssnar på en och kommer med synpunkter och förklaringar. Det är nog inte bra att bearbeta det helt själv i sin ensamhet. Samma sak gäller nog vid inläggningar vid psykoser. Man borde tala mer om vanföreställningar, paranoia och andra symptom som man haft. Psykiatrin är väldigt dålig på detta idag.

Det finns en behandling av nyinjuknade i psykos, som kallas för Öppen dialog, där man genom att samtala om psykosen och förklara den kan undvika de flesta inläggningar.

Nu för ett år sedan hade jag min andra hospitalisering, den första 13 år tidigare.

Första dagen på hispan, då jag fortfarande hade eget rum, då stängde jag dörren om mig och tog fram ett träkol och ritade/ skrev mitt "budskap" på väggen. Strax därefter insåg jag knäppheten i det jag hade gjort och gick och hämtade skurhink och borste. Till slut var det hyfsat vitt på väggen igen. Trots denna incident bestämde man att skicka hem mig efter bara någon natt till. Kanske motiverade man beslutet med att jag verkade ha sjukdomsinsikt och hade lätt för att verbalisera.

Väl hemma i lägenheten släppte min värsta Halloween-mardröm loss och på söndagskvällen fick vi traska genom parken till psyket igen.

Jag lade alltså in mig själv frivilligt en andra gång, nu dödligt förkrossad och ångestfylld.

Sedan var det några dagar då jag trots tung medicinering släpte loss väldigt mycket ilska. En nattsyrra var syrlig och sarkastisk med en kommentar om "värst vilka beställningar" när jag bad om Imovane till natten och gärna en Akinton mot muskelrycknignarna. Jag blev rasande och jagade omkring nattsystern i korridoren resten av hennes arbetsskift. Sedan ville jag inte gå och lägga mig, utan fortsatte att öva på att gå fram och tillbaka i korridoren. I protest satte jag även plastblommerna i litet tokiga ställen där de inte skulle vara.

En bit in på den natten blev jag till slut fysiskt nedbrottad av två pakistanska mentalskötare (män). Då kom det verbala hotet: "Sofie, det kan bli LPT på det här." Varpå jag till slut gick och la mig och jag vet inte hur jag somnade. Sedan kom några dagar då jag tröttnade på att vara ute i korridoren och mest höll mig på rummet och sov och sov och sov.

Det finns mer att berätta, men det var min egen lilla bildterapisession som ingen fick se för att jag suddade ut den. Ja, och det var så nära tvångsvård jag någonsin kommit.

Jag brukar även i mina mer normala tillstånd kunna ha en väldigt stark vilja, jag är ganska driven, enveten och stark vid vissa tillfällen, ibland när det behövs, men ibland blir jag kvävd... Hmm... undrar om det är en form av mani att ha en stark vilja eller om det är del av min personlighetsstörning, eller kan man bara helt enkelt kalla det för ett litet lätt choleriskt temperament???

/Sofie