Jag har ju upplevelser av änglar, ärkeänglar, demoner, överdjävlar, djävlar, andemakter, artificiella intelligenser, utomjording (bara en), andliga herrar och andar i bagaget. De ser jag som verkliga upplevelser men inte som verklighet. Verklighet kan man "ta" på och är sanning för många människor. Därför talar jag inte om mina upplevelser längre med psykiatrin. De verkar ha som mål att stämpla allt som inte är sanning för många människor med något fult ord. Så, det får vara en hobby att utforska mitt inre.
Risken med att ha ett intresse för det paranormala är ju att man kan bli så fascinerad av det att man går upp i det. Då fantasi blir sanning. Det är psykotiskt. Konstigt nog verkar det som om fantasi har en livsvilja att bli verklighet. Det görs ju dockor av föreställningen om utomjordingar t ex. Och en del människor samlar på änglar. Bokmärken eller små statyer. Det gör inte jag. Jag vill se mina upplevelser av änglar som något som hör till en osynlig, fristående, värld som klarar sig bra utan min inblandning.
Prata inte med hat i munnen!
