Jag har haft hemska kval i hjärta och själ på grund av min läggning. Jag är bisexuell.
När jag gick i årskurs sex så började mina tjejkompisar prata vitt och brett om att de var bisexuella, att kärleken inte har något kön, och jag sa ingenting. Jag hade sedan länge känt attraktion till det egna könet, men aldrig trott att JAG skulle vara bi eller homo. Jag var så förvirrad när jag var mindre, för jag trodde att man antingen bara gillade tjejer eller bara gillade killar, inte att man kunde gilla båda.
I alla fall, jag var väldigt religiös och när jag kände någonting för tjejer eller fantiserade så var det alltid med skam. Det var som om hela min omgivning var helt okej med att folk kunde ha olika sexuella läggningar och jag tyckte inte att det var något fel med homosexualitet. Jag minns att jag ibland fick stoppa mina tankar och känslor för att jag helt enkelt inte ville vara bi/homo. "Hjälp, nu tänkte jag på en tjej på det viset". Jag var rädd för att vara bi/homo. Det skulle komplicera så mycket.
Så jag och Gud pratade mycket, så att säga. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det var hemskt. Ändå har jag aldrig blivit uppfostrad till att det skulle vara något fel med en annorlunda läggning, som sagt var det mellan Gud och mig. Men sedan försvann Gud och Makten trädde in, där råder inga sådana lagar.
Jag kom ut för vänner i gymnasiet, då jag själv accepterat min bisexualitet. En barndomskompis till mig frågade förvånat "men varför sa du ingenting när jag trodde att jag var bisexuell i sexan och högstadiet?" och jag vet svaret. För dem var det någon sorts revolt, för mig var det verklighet.
Jag kom ut för min familj ungefär då också, men mamma började prata om att "ibland kan man känna saker för vänner och bli förvirrad blablabla". Hon trodde mig inte. När jag blev tillsammans med en tjej några år senare trodde jag faktiskt inte att det skulle bli några problem - jag hade ju redan berättat. Men jag har aldrig haft en sådan tystnad mellan min mamma som då. Pappa var jätteglad eftersom jag hittat kärlek, vilket jag INTE förväntat mig. Mamma höll käften, och när jag pressade henne att säga någonting så kom det fram att hon tyckte att det var fel. Det krossade mitt hjärta att inte ha stöd av min mamma.
Efter några månader tog det slut med mig och min tjej och sedan dess har vi aldrig pratat om min sexualitet i min familj. Angående min mamma, så tror jag att hon som många andra föräldrar tycker att bi/homosexualitet är okej - tills det handlar om sitt eget barn.
Vissa tycker att tjejer som gillar tjejer har det lättare än killar som gillar killar, men jag är osäker. När det kommer till familj och vänner, så tror jag att det hade varit lättare för min bror om han kommit ut som homo eftersom det är mer extremt. De skulle nog känna att han behövde deras stöd. Men numera är det ju i princip självklart att tjejer ska vara bisexuella, vissa påstår att det råder en trend om det bland tjejer. Just det påståendet har också gjort att jag känner mig ensam, för det finns så många tjejer som backat för mig eftersom att de när det kommer till kritan helst vill ha en pojkvän och bara hånglar med tjejer ute på krogen.
