Jag har börjat sakna min förra personlighet. Hon var rätt trevlig, men tycks inte gå att återuppliva. Alvedon hjälper mot min likstelhet. Iktorivil likaså. Men själen, den är förtappad.
Men vad säger ni är inte döden väldigt formell, tråkigt och tillknäppt?
Närde ett tag tanke på att dö mitt under en orgasm så att döden fick ta till sig min orgasm som det kom. Ett organiskt utlåtande till utplånIngen som helhet.
Liksom att i all blygsamhet gnulla döden och få till en mera stadfäst och grundmurat uttryck i förstelningens massiva massa och sprätta in ett gensvar med ett oändligt motjuck, vilket fortplantar sig i molekylriggarna över alltings kanande kantighet. Lite plingplong i alla statistiska händelsescheman över klockriket?
Kanske få dödspundets unknande muttring att sunka in något?
Men går det verkligen att få upp grönmögelribban och kunna dyrka av topplocksförseglingen i den universala rektangeln eller är den pyramidiala av miljarders och åter miljarders år av tungmultnad dödsvanemässighet för svår att stjäla från evolutionen, eftersom döden ständigt kan vila sig på tyngden av den gamla trötta vanemässigheten och alltets urförmultning...
-Eller går det att i all egentlighet att rocka topplocket av döden som helhet?
