Jag mår bra?

Det har hänt något otroligt. Jag mår mycket bättre. Helt konstigt och mycket ovanligt. Har inte haft några negativa tankar i huvudet på över 1 månad nu. Känner mig för det mesta utvilad, sover bra, halvt vänt rätt på dygnet och inga psykosomatiska krämpor. Igår firade jag 1 år med min sambo. Jag skrattade på riktigt. Första gången jag skrattat så verkligt på flera ÅR. Skrattade så jag kiknade. Helt underbar känsla.

När vi låg i sängen och skrattade bröt jag ihop. Började stortjuta. Som en blixt ifrån ovan. Jag fick en chock. Jag mådde bra. Vad jag värd att må så bra? Varför mår jag bra? Är detta bara en period? Grät av lycka. För att jag fick känna mig levande igen.

Detta välmåendet har uppkommit tack vara mitt logiska tänkande och en "hård" vän.

Jag trodde ALDRIG jag skulle ens vara på väg ur psykvården. Jag var inte värd att må bra. Jag visste inte ens hur det kändes, inga minnen som påmint mig om vad bra är. Men så började tankarna som min vän hjälpte mig med;

"J, varför i hela hel*ete utmäker du dig själv så?"
Jag: "Det gör jag ju för fan inte! Jag vill inte synas."
"Men varför utmärker du dig själv som ett undantag?"
Jag: "Morr. Vad menar du?"
"Ja, varför skulle du vara den enda som inte kan bli frisk? Vad gör du sig speciell att du inte skulle kunna tillfriskna?"
Jag: "Ja. jag har ju haft det jobbigt.. sjukdom (och övrigt gnäll)"
"Jaha, och det har inte andra haft? Varför skulle just DU inte kunna bli frisk?"

När hon skrev detta blev jag vansinnig och arg. För att "hon förstår inte ett jävla skit". Hon fattade ju inte alls vad jag menade. Hur kunde hon klanka ner på mig så? Jag mår ju dåligt, dessutom en diagnos. Dvs. "sjuk" enligt mig själv. Grät i flera dagar efter det där hårda "påhoppet", sen försvann det. Jag gick in i mig själv och tänkte i dom banorna. Varför är jag ett hopplöst fall? Varför skulle jag inte kunna må bra? - Jo just ja, jag LÅTER mig själv må dåligt. Det är ingen annan än jag själv som tillåter det. Ingen tvingar mig att må skit. Att må bra är MITT ansvar. Jag kan inte skylla på allt som hänt runt omkring mig hela tiden, eller gömma mig bakom min "sjukdom". Det är ändå mitt ansvar att försöka bearbeta saker och gå vidare. Sluta att älta allt.

Det blir inte bättre av att spela deppmusik varje dag. Gå igenom kort på min döda far varje kväll. Älta all misshandel och grymma ord. INGEN mår bättre av att älta. Hela tiden har psyk sagt åt mig att vi ska gå till botten med vad dom får mig att må så dåligt att mina psykoser kommer. Men ärligt; Jag skiter i det. Jag mår verkligen inte bra av att älta. Jag har ältat och indirekt tyckt synd om mig själv i 8 år. Det får räcka nu. Nu räcker det.

Jag tog tag i allt. Jag slängde alla begravningslåtar, kastade all deppmusik. La undan alla piller. Allt är borta. Sen vände jag rätt på dygnet. Har tills inatt gått och lagt mig innan 22.00 varje kväll, steg upp 09.00 senast. OM jag inte kunde sova så höll jag mig vaken ett helt dygn, arbetade med min hund, sprang och rörde på mig ute i friska luften. Då var jag trött tidigt på kvällen. Började äta frukost som jag aldrig gjort. Detta är otroligt viktigt! Senaste dagarna har jag planerat att börja studera igen. Det känns för första gången på länge som en möjlighet. Jag KAN om jag VILL. Det går att stå emot. Att trotsa alla läkare och psykologer. Du känner dig själv bäst. Jag fastnade i vad läkare sa; "ej arbetsför, långtidssjukskrien". Bara det är knäckande. Att veta vad som står i journalen gör ONT. Jag hade ett tag tvång på att varje möte läsa min journal, eller det senaste. Det har jag skippat nu i 4 veckor. Jag kan kanske läsa igenom det den dagen jag mår toppen. Jag är fortfarande inte "frisk" men på gång. Jätte mycket på gång.

Nu ska jag och sambon flytta snart, mot en större stad med mer möjligheter. Jag är egentligen livrädd (nytt folk, plugga, lån på hus osv) men mina förväntningar överväger så tungt.

Jag vet att allt detta kanske låter som en klyscha. Men ni som sitter och tänker på samma sätt som mig. Det är era tankar som hindrar ert sätt att leva. Inget annat.

(Och alla, nu menar jag inte att man bli frisk ifrån schitzofreni eller andra sjukdomar på "mitt sätt", pratar om mina sömnsvårigheter och depressioner. Apati, ätsvårigheter, tvångstankar osv.)

Sköt om er alla där ute! Ta vara på dagens ljus, sug åt er all engergi ni kan. Traska ut i höstvädret. Titta runt er, LEV. Ni är underbara människor. Ni är inte värdelösa utan alldeles underbara. Folk älskar er för era egenskaper och brister. Ni är alla unika. Det du hatar hos dig själv älskar en annan.

Precis!

*jätteglad för din skull*

*superkram*

Men en brasklapp, många av symtomen kan komma igen, det kan ju faktiskt vara "fel" på dig. (tycker du har en hel del bipolära drag i det du berättat tidigare)

Jag menar inte att dizza dig, det här är 100% rätt, men du kan ju faktikst ha en underliggande sjukdom som du kanske nu börjar sluta förvärra. F första ggn! Underbart!



ljusa nyheter är trevliga!
släpp aldrig det här tänkandet Frenia!
du kan allt!

Jag tycker tom att du ska se dig själv som en helt ny person och inte alls klandra dig för vad den gamla gjorde mot sig själv eller andra, som bibeln säger, alla synder förlåts av Gud, bara man ångrar dem sant med hjärtat. Och du behöver ju inte vara tuffare mot dig själv än Gud är mot folket.

Tack så otroligt mycket!

Jag har mycket biopolära drag. Går upp och ner hela tiden. Men det här känns annorlunda. På hösten brukar jag kräla på golvet i apati. Gråta mig igenom nätterna, rycka av mitt hår, överdosera medicin. Men nu, allt känns verkligt. Det kan mycket väl vara att jag ramlar ner igen. Men jag försöker ta vara på den här stunden. Istället för att älta allt och sänka mig själv ser jag framåt. Jag kan göra det jag vill.

Härligt att du mår bra!

Ibland kommer man till en vändpunkt... och sen blir allt bättre...

Grattis!!!

Jag tror det ligger jättemycket i vad du skriver! Skönt att du mår bättre!

mvh Fredrik

Vad glad jag blev av att höra att det går bra för Dig Frenia. Du har verkligen haft det tufft. Men det Du är värd är att leva som en prinsessa i resten av Ditt liv.
Kramiz