Jag mår bra?

Frenia,

<!-- s:oops: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_redface.gif" alt=":oops:" title="Embarassed" /><!-- s:oops: -->

Åter, precis!
Sen tror jag inte du kan ramla på samma sätt igen. Snubbla, men inte falla. Du talar ju som du fått verkningsfull KBT. O det har du väl, av dig själv.

Men det var kanske tvunget att vara en del lidande, självstraffande, innan du vaknade till? Med tanke på allt du varit med som, allt som både drabbat dig o som du gjort mot dig själv så kan det vara svårt att inse hur underbar du faktiskt är, och hur mkt du klarar och kan.

Kul att du mår så där väldigt bra och att du planerar att börja studera. Jag tror att det ligger mycket i att ältandet av det förgångna bara gör att man mår sämre. Jag har läst att psykoanalys, där man analyserar plågsamma minnen leder till oftast att man vid schizofreni försämras. Men det är inte alltid lätt att sluta älta gamla saker för ibland kanske det kan vara tvångstankar, som drabbat en. Roligt i alla fall att höra att du gjort stora framsteg och att du lyckats med att må bättre. Hjärtligt tack för dina erfarenheter.

Tack allesammans <!-- s:oops: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_redface.gif" alt=":oops:" title="Embarassed" /><!-- s:oops: -->
(Mår fortfarande likabra som igår)

Jag vet inte vad som hände. Jag blev bara förbannad på min sits. Att gå på mina psykmöten har aldrig varit någon hit för mig. Jag kommer alltid därifrån med världens ångest. Att behöva berätta om saker som hänt och därför återuppleva saker anser inte jag vara en bra väg till att bli "frisk". Därför ger jag inte mycket för att alla som mår dåligt måste älta allt. Det gör man ju tillräckligt indirekt med all ångest och det destruktiva beteendet.

Jag tror många behöver dela mitt tankesätt. De som sitter fast i en rävsax av depressioner och invant tankemönster. I många fall tror jag inte alla mår så jättedåligt (tex. när man inte ens vet varför man är ledsen) utan att det har blivit en vana ATT må dåligt.

Gud vad jag svamlar :rolleyes:

Visst är det så. Att gå och må dåligt hela tiden gör att man blir rädd för förändringar, även de positiva. För trots allt; vi människor funkar så att det invanda och inkörda innebär en trygghet för oss. Oavsett om denna trygghet ligger i ngt negativt eller inte. Vi är rädda för att byta bana helt enkelt. Det får oss att känna att vi går in i det okända. Och ingenting är mer ångestfyllt än det okända.

"Att våga är att tappa fotfäset för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv" [i:bixj29g8]Kirkegaard[/i:bixj29g8]

"Vad vi har att välja på här i livet är antingen frihetens ångest eller trygghetens depression" [i:bixj29g8]Kirkegaard[/i:bixj29g8]

Jag kan bara hålla med. Jag är glad över att du skrev inlägget Frenia, har tänkt mycket på det idag. Fastnar man i ett visst tänkande så blir det ju nästan som tvångstankar till slut. Man får se det man varit med om som erfarenheter istället kanske. Något att bli stark av och inte dras ner av.

nej, du svamlar inte!

så är det.