det är så det är..

jag som alltid lyckas koppla bort allting på jobbet, nu bröt jag ihop idag...tur så såg ingen mig...han iväg på toa...
kände hur ben och armar blev svaga, inte en del av min kropp.
smärtan i bröstet ondare än vanligt
och som jag inte gjort på länge, brast jag ut i gråt. vattekran på, någon kan ju höra. mycket foundation och mascara innan det var dags att fortsätta. jag ville hem och må dåligt som jag alltid kunnat, jag kan inte det längre...jag måste alltid kämpa förklara stå ut ...bara fortsätta gå..'
men vad gör man när det känns som om hjrätat är krosst i tusen bitar och man egentligen inte orkar länfre..ska man fortsätta...samma sätt varje dag.
Locka fra det värsta hos mig, lämna mig sedan. jag inser hur mkt jag känner, hur svag jag är. ignorera mig mer, dra och slit i mig...hur du vill..jag är din leksak..har alltid varit. du har kontrollen, det vet vi båda men ingen säger det. måste vara tillfredsställande att se mig som du ansåg var den starkaste och med stor integritet bli till ingenting. att veta att du lyckades med det som du och till och med jag trodde var omöjligt. jag är inte önskvärd längre, jag hade ju visat för dig att jag var människa precis som du. och det hatade du..

Jag tror inte vi blev födda till den här jorden för att vara starka.

Det måste vara jobbigt det du går igenom Interlude.
Tänker på dig!

Det måste vara jobbigt att du fortfarande sörjer din pojkvän. Hoppas att du kan glömma honom snart och gå vidare i livet. Din nuvarande situation måste vara väldigt jobbig för dig.

det blev värre sen igår--jag fick inte som jag ville igår hemma. och det slutade med ett utbrott.
min syster vill vid halv tolv ha datorn som är i mitt rum, jag blir irriterad för somnar jag inte inom 30 min på propavan somnar jag inte alls...på hela natten...då måste man man ta några fler och då kommer jag inte upp till jobbet kl halv sex. mor och far tycker att jag kan ligga under täcket, lr ha musik i öronen. jag känner mig trängd, alla mot mig. jag skriker gråter och kallar syster för fula ord. vilket jag aldrig gjort förrut. syster börjar gråta. mor blir hysterisk för hon vet nu att jag är uoprörd och då vet man inte riktigt vad som kan hända i natt. så hon skriker åt syster att gå ut och börjar slå på datorn. nu klarade den visst sig, men då var det redn försent jag hatar mig själv för att jag är problemet i den här familjen, och mitt beteende är omoget väldigt ofta. jag hatar mig själv för att jag gör syster mkt ledzsen, mamma panikslagen och pappa orolig. jag måste flytta, lämna dom så att dom får leva utan den här oron och späningen. helst av allt skulle jag nog försvinna från jorden...men som alla vet är jag för feg och är egentligen mot detta. men jag står inte ut med mitt beteende längre..slutligen sjöng jag mig själv till sömns..

Du beskrev just precis hur jag känner och hur jag har det. Jag känner igen mig, du är inte ensam. (Som om det skulle göra saken bättre.)