Jag är van vid att ha en dialog, men de sker tyst inom mig själv med mina röster. Det som är att jag inom mig själv har inget jag, eller att jag är jag svag inom mig själv, om jag vill poängtera något som jag vill ha ett starkt jag på så uttalar jag det antingen högt eller att det märks från botten av mig själv tyst inom mig.
Alltså mitt jag inom mig är det andra som säger, alltså jag lånar deras röst inom mig för att säga JAG!
Inom mig är det rena soppan ifråga om åsikter, ibland menar jag en sak och det kommer helt plötsligt ovidkommande saker inom mig, som jag inte alls menar och absolut inte kan stå för.
Bara det, att det är tecken på att man har röster som själva vill komma till tals inom mig.
Jag har börjat tänka som de gjorde i äldre tid och säger vi när jag menar jag. Detta pga att den röst som säger mitt jag, den lånar jag till mitt eget jag, eller ja om det skulle vara så.
