Det övernaturliga

Illa och illa, kanske det bara är manifestationer av allmän mänsklig ondska, känslor eller gamla inprint av trauman som lyckas ta sig fysisk form en kort stund. Tror inte det behöver vara så jävla övernaturligt.

Men jag är väl sådär att jag tror att verkligheten skapas av tankar, att vi är alla egentligen ett. Att jag är en nerv av universum som utforskar sig själv. Är hedning dessutom, känner mig mycket närmare naturreligioner med respekt för allt som en levande själ än nån jävla Gud som kräver underkastelse, bön och dyrkan, skam, skuldbelägga, synd pfffft. Känns som ett verktyg för kontroll.

Övertygad om att det finns så kallat övernaturligt, egna upplevelser som grund för det.

Jag tror inte på det övernaturliga eller spöken. Har aldrig trott på det.

Jag har träffat mormor när morsan var sjuk men vad ska jag tro om det? Håret virvlade upp i en fläta å kändes som ett serotoninpåslag i kroppen och sen fick jag bara en övertygande känsla om att det skulle bli bra ändå, var inte kommunikation i ord direkt men jag såg hennes ansikte och vackra leende. Nämnde det för syrran, fick ett leende och en menande blick av henne som om hon visste vad jag pratade om, tror hon också träffat henne men inte vill säga nåt för att hon är en vettig person(tm). Morsan säger att mormor kramat henne i en skedposition när hon mått dåligt osv. Hon dog för 20+ år sen.

Det övernaturliga har varit mer påtagligt i samband med när jag återinsjuknat! Det är därför också som jag inte vet vad som är riktigt längre. Har blivit knäpp helt enkelt utav allt skumt som jag har varit med om i mitt liv.