Eftersom jag har både borderline och psykosdiagnos känns det i alla fall för mig som en flytande skala... med neuros i ena ändan... borderline i ett brett spektra i mitten... och psykoserna i andra ändan... man kan ha neurotisk borderline eller psykotisk borderline... i alla fall enligt den äldre diagnostiken...
Fick själv diagnosen schizofreni? utomlands under en vårdperiod på barnpsyk i tonåren... och fick böckerna "Ingen dans på rosor" och "Eden Express" satta i handen på mig med frågan från terapeuten... "känner du igen dig själv här?"...
Boderline blev det först kallat i Sverige under en vårdperiod då jag skar och brände mig själv... men under längre perioder hade jag även rena psykosdiagnoser...
Tror alltså, från egen erfarenhet, att man kan variera i var man befinner sig på den flytande skalan mellan neuros - borderline- och psykos...
Min första svenska läkare, som numera är en god vän, inte längre min behandlande läkare, märker var jag befinner mig på den skalan bara i de första orden av ett telefonsamtal med mig (vi har kontakt per telefon varje vecka)... hon hör hur det är ställt bara på tonfallet i rösten...
Men för andra som känner mig mindre väl så syns inte psykosen annat än när den tar över helt... just nu kan jag dölja den i ca 4 timmar... sen håller inte ytan längre... och det blir uppbart hur jag mår för vem som helst... men jag håller alltså ihop i ett kortare läkarsamtal... och då blir bedömningen mer borderline än psykos... trots att jag själv upplever mig på gränsen till vad som är hanterbart utan mediciner...
Sjukdomsinsikt har jag oftast... men kan sakna den under perioden innan ett ordentligt insjuknande... då kan misstänksamhet, paranoia, och upplevelsen av att maten är förgiftad ta över så helt att jag bara flyr... under flera månader åt jag bara mat direkt från affären... sabbade alla sociala kontakter med misstro... flyttade runt mellan olika bostäder... tills hallucinationerna kom... då först fattade jag vad som var på gång... att jag var sjuk... inte att världen var emot mig.... men jag hade förlorat det mesta av min tillvaro när sjukdomsinsikten väl kom.... och under denna försämringsperiod sökte jag ingen vård... inte förrän jag fattade att det låg hos mig kunde jag be om hjälp...
Hoppas att min erfarenhet kan bidra till förståelsen av gränslandet...
