En berättelse om det som varit, som är och vad som ska bli

Ja, att skriva en bok har jag tänkt på ibland. Fast jag vill inte att boken ska sluta med att jag blir ännu sjukare, utan med att jag börjat må bättre. Och dit har jag ju inte kommit än.

Annars så är risken stor att boken blir en enda stor manual för självskadare likt Berny "Blue" Pålssons bok.

Jag vill också passa på att tacka för all den positiva kritik jag fått.

Djupt! Mycket djupt! Målande, nästan Strindbergskt! :lol:

En intressant skildring om din sjukdoms historia som inte går förbi obemärkt!

Ditt liv har det inte varit ett lätt! Jag tror att många gånger har det varit en mycket skör tråd som har hållit dig levande!

Jag skulle inte välja att överleva i det läget, jag hade nog gjort slut på mig!

En Eloge till dig! Starkt gjort att ha överlevt!

Sagt av en annan överlevnads konstnär! <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

Till sist! Du valde till slut LIVET, vilket är det viktigaste i sammanhanget! <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

Nisse

Sylviaplath,
Tack för dom fina orden. Det uppskattas.

Det som håller tillbaka mig till viss del tror jag är en del i det som läkarna säger till mig. Dom tog allt friska ifrån mig för nu några dagar mer än 8 år sedan. Allt friska som jag hade. Mina promenader, mina vänner, min mamma, mina glädjeämne. Ja precis allt tog dom ifrån mig genom att låsa in mig på sjukhuset.

Men visst, jag behövde kanske vårdas lite efter det självmordsförsöket som jag gjort. Fast inte i hela 5 år. Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att den jourläkare som skrev det vårdintyg som förstörde mitt liv skulle göra om det. Om han hade haft facit i hand. Målet med min behandling på sjukhuset verkade vara att låta mig göra sådant som krävdes för att av arbetsmässiga skäl skicka mig till än mer låst avdelning. För att få ännu mer mediciner, för att ligga ännu mer i bältessängen.

Jag har ingen aning om vad jag ska göra för att må bättre. Och trots att jag vet att det finns personer som mått mycket sämre än mig, så är det jag upplever det värsta i min tankevärld. Jag hoppas att bara några gram av min börda ska lätta från mina axlar.

Jag ville bara skriva att jag läst hela, mycket stark text!
Sedan vill jag bara önska dig en vacker sensommar ^^