En berättelse om det som varit, som är och vad som ska bli

vnv,
Alla som anses "psykiskt sjuka" är sjuka på olika sätt. Vissa blir inlagda, andra inte. Vissa blir hemskickade, andra inlåsta på obegränsad tid. Jag tror inte alls att det har att göra med vem som är sjukare, eller mindre sjuk. Det beror på vad man får för vård. Och har man varit kvar inom psykiatrin så länge, så ser folk en som väldigt sjuk. Fast jag är helt övertygad om att det finns andra som mått ännu sämre än mig som knappt har varit inlagda.


Angående ätstörningarna (svar till både Geta och vnv). Jag hade även i tidiga år (typ 16-17 år) stora tvång kring maten. Passade mig för vad jag åt, unnade mig knappt något och tränade intensivt. Fast det var inte så stark att det skulle klassas som en ätstörning. Det var när jag började må dåligt som jag slutade träna, slutade med allt proteinpulver men fortsatte att äta lika lite som jag ätit tidigare (fast då hade jag fått i mig mycket näring genom proteinpulvret). Så jag började gå ner i vikt. Passade mig ännu mer för vad jag åt när jag då hade slutat träna. Började efter en tid äta ännu mindre. Små babysteg mot det sjuka. Till slut när jag blev inlagd så började jag äta ännu mindre. Först och främst genom att jag hatade matens smak, och för att ingen kontrollerade mig. Hade då ännu inte någon diagnos gällande maten. Kom efter ett tag, efter en lång bältesläggning då jag slutade äta på "riktigt". Till slut märkte personalen att jag inget åt och det var då det började uppdagas.

Jag tror inte att det har så mycket att göra med att jag jobbade på barnpsyks slutenvård. Jag var ju ganska "besatt" angående det med kalorier, kolhydrater, fett och träning redan innan (fast det då inte varit sjukt). Egentligen är jag en stark motståndade till att ge sig själv diagnoser, men jag har en liten känsla att jag redan då hade det som numera kallas "ortorexi" (besatthet av sund mat och träning. Men där man fortfarande äter, inte svälter sig). Det är ju inte någon diagnos i sig, men ett tillstånd som man först nu på senare år börjat prata om.

Inwatto,
Jag rör mig då och då i sjukhusmiljöer. Jag behöver ju fortfarande både psykiatrisk och medicinsk vård emellanåt. Fast ibland, när jag inte mår dåligt så brukar jag bege mig till sjukhusområdet. Det har ju ändå varit ett så stort inslag i mitt liv. Jag brukar ibland gå till olika delar för att minnas. Fast det var första gången i hela mitt liv då jag "upplevt" så mycket av sjukhusets miljöer på så kort tid. Ibland kan jag få ett "sug" att gå till t ex dungen utanför vuxenpsyk, eller till huvudentrén eller så. Fast då går jag bara dit, andas ett djupt andetag och går hem igen. Det räcker oftast.

Fast igår så ville jag uppleva det som plågat mig i så många år nu. Jag ville på ett liknande sätt avsluta det. Fast denna gång inte livet, utan dom smärtsamma minnena efter vården som jag fått. Som jag skrev i texten: "Jag varken kan glömma eller förlåta men jag kan åtminstone gå vidare."

Ja, jag förstår att du har varit nästan friskt en gång! Du har levt på en hög omvårdnadsnivå! Och du har fått en motivation till att göra upp med ditt gamla liv. Du har en vanlig prosastil, som är berättande med detaljer som man normalt inte lägger märke till.

Känner igen resonemanget som en psykiskt sjuk människa tänker, ett rop på hjälp, det meningslösa tuggandet på att försvara sig mot inträktare. Det var tydliga signaler på att du värnade ditt liv mer än ngt annat.

En som har gett upp, dricker alkohol med medicin, det är kanske inte så bra att säga det? Eftersom det kan finnas några här som har gett upp? Men till dem vill jag bara säga, det löns inte knussla med livet. Om man ska göra livet omständligt, så är det rop på hjälp, men för dem som har bestämt sig, dem tar tåget(stackars lokförare, och så fegt!).

Men kan du skriva om dina känslor, vad gäller livet som rör sig kring din vardag, i andra jaget eller ur en främmandes synvikel, så tror jag det blir starkare? Mvh Jocke.

Väldigt stark och intressant berättelse. Du har haft en extremt jobbig tid verkar det som. Konstigt att de skrev ut dig till egen lägenhet och inte till ett gruppboende. Man tycker att om man varit inlagd så länge, så borde man gjort så. Hoppas att du mår bättre snart och blir kvitt din ätstörning.

Admin1,
Jag hade inte accepterat boende på ett sådant ställe. Sen så frågade dom inte heller något, utan låste upp alla tre dörrar till avdelningen och lät mig åka hem. Dom frågade som sagt inget på mitt utskrivningssamtal, utan det var endast formalia för att kunna skriva av tvångsvården. Läkarsamtalet tog inte mer än någon minut. Just då var jag så lycklig bara för att jag skulle få skada mig precis så som jag hade fantiserat om. Jag är också nu övertygad om att det var rätt beslut. Jag hade inget att göra på en sådan avdelning.

Oj...vet inte vad jag ska skriva mer än att jag är djupt tagen.

Ett stort lycka till önskar jag dig iaf och tack för att du delar med dig!

Mycket stark text... du kan skriva fint om dina mycket svåra upplevelser... har du tänkt på att skriva en bok om det? Det skulle vara värdefullt för många att få del av dina erfarenheter...