Extrema kontraster i drömmar och livsäventyr

Ja, gör som Nisse säger, släpp loss kreativiteten utan att köpa billiga poänger. Att skriva är kontorsbaserat 8-17,00. Du vet om att du kan berätta lite mer stiliserat än vad Berny tydligen gör. Man behöver inte ha den utlämnande kraften.

Man kan använda ett berättarjag samtidigt som man försöker få med dialogerna mellan människor. Det är dem mest spännande berättelserna, sedan kan man prata om sig själv i dåtid. Då bygger man upp en viss distans samtidigt som närheten till nuet existerar.

Du kanske skulle gå en skrivar-kurs eller ngt, för att skapa en egen identitet.

Mitt tips är att skriv en bok, precis hur och som du känner. Tänk inte på vad andra tycker och tänker utan skriv den för DIN skull. Sedan när den är klar, då kan du tänka igenom om du eventuellt skulle vilja ge ut den. Men skriv den till dig själv först, för din hälsas och själs skull

Bra svar! Gör så! Det ligger i linje med vad jag själv anser!

Jag instämmer - du har skrivandets gåva och bör låta den få hjälpa dig... om det sen blir en bok som du vill publicera, desto bättre... du kan ju låta någon läsa den först och ge dig synpunkter på hur den skulle kunna påverka andra människor... det bär inte alls säkert att den skulle bli en självskadebibel... den kanske blir till hjälp i återhämtningen istället... du har en del mycket kloka sidor, som säkert kommer fram i dina texter... det kan bli till hjälp för andra...

Oj!

Jag är tagen. Skulle vilja skriva nåt bra till dig men vet inte vad? Men jag håller med de övriga. Skriv en bok! Du har ju så mycket att berätta och så mycket talang.

Skulle aldrig kunna tänka mig att du skulle fungera som en ny Pålsson. Nej, det du berättar kan ingen välja eller imitera.

Hursomhelst så beklagar jag djupt det helvete du gått igenom. Vems fel det än är. Förmodligen lika mycket allas som ingens.

Jag tackar återigen otroligt mycket för kritiken.

Jag har skrivit en hel del texter. Jag tycker att det är ganska trevligt med noveller. Jag har skrivit någon längre text också. En liten memoarbok. Blandat med matrecept, journalutdrag, texter om mig och texter om andra som jag skrivit.

Det hade ju varit en hel del självhjälp genom att få sammanställa ett sådant manus. Det hade hjälpt mig att få sätta ord på händelserna. Både dom positiva men också dom mörka.

Jag vill få folk att känna till vilken vanvård som ibland kan pågå bakom dom låsta dörrarna. "Vanligt" folk förstår inte hur dåligt vissa mår. Många verkar gå omkring med uppfattningen att alla som har ett psykiskt problem är märkliga, puckade, aggressiva brottslingar.

Varför inte titta på oss späda flickor och pojkar, med ränder över hela kroppen, som aldrig varit ute efter att skada någon annan än oss själv, men ändå blivit behandlade som "allmänfarliga genom eget uppförande", placerats på tunga avdelning som egentligen är menade för kriminella? När man pratat om psykpatienter så ska det vara stora starka killar som gjort någon annan illa.

Jag har gjort många personer illa. Fast enbart som följd i mina ångestanfall när dom försökt lugna och stoppa mig men fått som följd att jag stretat emot. Då blir det dessvärre så. Sprickor i revben, bitsår, blåmärken, rivningar. Så hemsk har jag varit. Fast något brott har jag aldrig begått enligt gällande praxis och sjukhusets interna regler. Det blir helt enkelt så ibland. Likaså personalen har rätt till nödvärn så har jag rätt till den samma. Fast det är aldrig ursäkter nog till vad jag ställt till med. Fast det som jag gjorde kan aldrig jämföras med det dom gjorde mig. Hur dom en gång så besinningslöst vridit om min arm så att den brutits, hur dom låtit mig ligga i bältessängen i 47 timmar för att doktorn eller alla dom gånger extravaket medvetet tittat bort vissa stunder. För att inte se det jag gjorde.

Bara att få skriva här på Viska hjälper. Jag är väl egentligen inte målgruppen för sidan, men jag har funnit bra samtalskompanjoner, som också verkar vara intresserade av min historia på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt.

Skriver man på ätstörningsforum så blir man påhejad att fortsätta självsvälten, på självskadeforum att fortsätta skada sig osv.

Ni behöver inte säga något. Det räcker med att ni lyssnar, om ni själva vill förstås.

För att säga som Samantha Fox:

Like a tramp in the night,
I was begging for you,
to treat my body like you wanted to

Fast då mer mitt psyke. Tycker att den raden i den låten är så rolig