Extrema kontraster i drömmar och livsäventyr

[size=134:2rp61i0m]There's a place I go
Where I do my show[/size:2rp61i0m]

Den platsen har varierat alltifrån New Yorks glammiga restauranger till intensivvårdsavdelnings kala bältesrum. Med allt och inget därmellan.

Som tonåring var jag lycklig. I mina tidiga år hade jag varit väldigt begränsad i min känslomässiga framtoning. Det avtog dock. Och har nu nästan avtagit helt.

Jag har tillåtits att leva ut. Vart jag än har befunnit mig. Oavsett om det handlade om att leva ut i ren lycka, eller att leva ut i plågsamma ångestattacker.

Jag har gått ifrån att vara en lycklig människa, med framtidsdrömmar och även konkreta planer till att vara ett psykiatriskt vårdpaket.

Jag har då rent utseendemässigt förändrats. Från ett möjligt blivande modell med en kropp att älska, till ett benigt anorexifall. Från att ha sprungit runt i New Yorks nattliv, druckit dom godaste drinkarna och tagit droger frivilligt till att matas genom en centralvenkateter i bröstet. Liggandes på en brits på vårdrum 3. Från "the swede" till vaket på treanett. Från lycka till avsky. Från det ständigt leende ansiktet, till det insjunka gråtande ansiktet. Från en person som dyrkat Twiggy i hennes karriär och framtoning till att dyrka hennes magra kropp. Från en person som agerade ut i ren glädje genom att hoppa och skutta mitt på gatan till den person som agerade ut på ett sådant sätt att man fick storlarma för att kunna övermanna och ta en till isoleringen.

Från att ha sett fram emot att gå på en visning, eller prestera bäst på den praktiska utbildningen till den som ser fram till att kunna ta sig en tesked med babypuré.

Jag har alltså varit i det ytterst glada, men också i det mörka mörkaste. Så många framtidsdrömmar slogs isär när jag flydde från New York, när jag blev sjukskriven från mitt älskade jobb på barnpsykiatrins akutavdelning, när jag blev tvångsinlagd på psykiatriska kliniken men också när jag blev utslängd från psykiatriska intensivvårdsavdelningen.

Jag har haft så många drömmar. Allt ifrån att vara en blivande modell, till att få gå på en fin restaurang och slippa sjukhusmaten, via diverse önskningar om permissioner.

Men alla har dom hittils slagits isär. Antingen av mig själv, eller av olika läkare.

Det värsta sveket var dock när jag började få palliativ psykiatrisk vård av min läkare. Man ville få mitt liv att se så bra ut dom sista dagarna/veckorna i livet. Det man trodde att jag skulle avsluta för över 3 år sedan.

Jag skulle vilja träffa den läkaren, och bara få säga hej. Men kanske också att få veta varför han slängde ut mig från avdelningen.

Många tror att jag inte kunde varit gladare när jag blev utskriven från att ha haft LPT dom senaste 5 åren och extravak det sista. Men det blev jag inte. Jag blev skräckslagen och förtvivlad. Jag bodde ju på avdelningen, den för särskilt vårdkrävande patienter. Att dom inte såg att dom tog ifrån mig mitt livs sista hopp när dom skrev ut mig.

Mot min vilja, mot mina skrik. Jag minns än idag att mitt extravak gick med mig till dörren. Släppte ut mig och lämnande mig där. Jag var tvungen att ha extravak tills den sista stund, men fick vid dörren släppas ut.

Jag är så besviken. Så arg, och så ledsen. Trots att det gått över 3 år sedan jag blev utskriven och snart 20 år sedan jag lämnade New York.

Jag är besviken på mig själv, på andra som tagit beslut åt mig men också på folk som låtit mig ta mina egna beslut.

Jag är helt enkelt besviken och innerligt trött på att vara mig själv.

:

Snälla du,
jag vet vilket helvete du gått igenom.

Du har dock ordets gåva.

Du kan få folk med dig och se till dina rättigheter.

Du har verkligen ordets gåva.
Om du skrev en bok, skulle jag läsa den

Tack så jättemycket, för den postiva kritiken.

Fast jag vet inte riktigt vart min bok skulle leda. Jag skulle vara otroligt rädd att folk blir ännu sjukare av att läsa mina texter, såsom människor har blivit av Fröken Pålssons böcker. Jävla instruktionstexter för självskadare.

Jag har ju visserligen mycket friskt att skriva om, om livet före. Om allt som jag upplevt. Om lyckan över att ha blivit född i en välbärgad familj, som gett mig så mycket som jag aldrig själv hade kunnat klara av.

Många av mina handlingar inom den psykiatriska kliniken kan vara lite småroliga vid första åtanken. T ex att klättrat upp på taket till ett parkeringshus och kasta ner sten på personalen och polisen som försökte få ner mig. Hur jag bytte ut sockret mot salt, hur jag saltade efterrätterna eller förstörde julbuffén genom att hälla saft över den.

Eller alla bus som mina medpatienter gjorde. Som när en gammal dement dam tryckte in sin munlösliga tablett i sjuksköterskans mun varför denna fick åka till akuten för magsköljning. Eller alla dom gångerna någon i patientskaran antingen tryckte igång överfallslarmet eller brandlarmet. Eller bara ryckte nycklar från personalen bara för att testa deras reflexer.

Oftast så slutade sådana bus med isolering, bälte, rumshållning eller tvångsmedicinering pga "agitation".

Jag minns så tydligt än idag att jag under dom perioder som jag mådde så hyfsat att jag klarade av att vara ute på avdelningen, då jagade jag varje skratt jag kunde få.

Sådant hade varit roligt att skriva om, fast då skulle jag också skrivit om bältesläggningarna, medicineringen och inte minst om självskadorna. Det vill jag inte ge ut. Jag vill inte att någon ska veta hur jag bar mig åt för att få sy 90 stygn på en gång eller hur jag lyckades rusa in i en operationssal där jag visste att det fanns skalpeller i syfte ett skada mig. Jag vill inte heller att människor ska få veta att det var på grund av mig som det fick installeras larm på kirurgiska akuten.

Jag vill helt enkelt inte bli en ikon för självskadande ungdomar som inte vill överge sitt beteende. Det är ju många som härmar Berny Pålsson, och det tycker jag bara är trist.

Du, Mammas son, du har ordets gåva! Bara skriv dit tankarna leder. Det behöver inte enbart handla om din svåra tid på sjukhus.

Skriv dit tankarna leder, som du gör här på viska.se och redigera efter att en textsida eller kapitel är klart! Det är trots allt ett jobb du ger dig in på och det behövs ju lite disciplin!

Men det har du visat att du har! Så, bara skriv! Var inte rädd, bara gör det! <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

Jag känner igen mig i vad du skriver, Mammas son.

Min sjukdom slog till när jag var på väg att slå igenom i min karriär. Den slog till efter en lång period av yttre och inre påfrestningar - stress, dödsfall i familjen, en uppslitande separation, fysisk sjukdom.

Jag jobbade hårt - klarade allt galant, eftersom jag stängt av alla känslorna och gick fram som en robot på räls. Jobbet var mitt allt, eftersom allt annat trasslade. Den jag skulle bli var allt som räknades. Det funkade tills det inte funkade längre, så att säga. Rälsen tog slut och jag trillade ner i diket.

Att komma upp ur det diket har tagit lång tid - snart tio år! Och hårt arbete, långa förtvivlade nätter med ångest och bakslag efter bakslag. Mediciner, viktuppgång, vänner som inte orkar med för att jag sviker, familj som stängt dörren om sig och bett mig gå. Eller bara inte svarar i telefon då jag ringer. En karriär som gått i kras. Jag förlorade jobbet och fick ta ett arbete som jag definitivt skulle ansett ligga under min värdighet bara ett par år tidigare. Men jag jobbade på. Tränade på att orka rutiner, orka repetition, krav, förväntingar. Framgångar och bakslag och resa sig igen.

Och jag har precis som du funderat över Vem jag kunnat bli. Om jag inte? Eller om jag... Om han, hon, det. Eller inte.

Men faktum är ju att bilden av den jag kunde bli är just en bild. Den var aldrig sann - och den var aldrig sann då heller.

Jag släpper den bilden nu. Jag måste leva i nuet. Det är svårt. Det vore lögn att säga att jag är lycklig - men jag tackar för att jag slipper ångesten. Så länge det nu håller.

Och visst har det kostat att komma hit. Jag har fått offra mycket stolhet och jag har gråtit, svurit och förbannat. Jag är fruktansvärt bitter över den tid jag förlorat och alla chanser jag bränt. Men jag hade inget val.

Kanske kan jag leva ett bra liv ändå? Fast jag inte blev rik, stark och bäst i världen. Jag vet inte. Men uppenbarligen hoppas jag ju på det, eftersom jag inte gett upp.