När jag var dålig sist så fick jag svårare och svårare att skilja på vad som var minnen, rena tankar om sånt som kunde ha hänt, och vad som var upplevelser av här-och-nu. Det krävde mer och mer ansträngning att hålla isär dom tre. Till slut gled liksom allt ihop och jag hade inte koll på nånting längre. Då låg jag i sängen och kände hur hela tillvaron bara var ett "flimmer", inget fast. Som att sjunka ner genom en flimrande massa utan hållpunkter.
Men när man sjunkit tillräckligt långt så liksom landar man på "botten"... där är det absolut lugnt, absolut stadigt, och där finns Gud.
Efter den upplevelsen så blev jag mycket lugnare, kände att jag återfick kollen på tillvaron, och kunde gå upp ur sängen och pyssla med lite vardagsgrejer igen...
Så har det varit vid många tillfällen då jag varit psykotisk/gränspsykotisk.
Ibland frågar folk varför jag tror på Gud. Jag har ett "intellektuellt" jobb i en bransch där nästan alla är ateister. Dom tycker det är skitkonstigt att jag är religiös. Det är ju svårt att förklara varför, utan att gå in en massa på mina psykiska problem. Men saken är den att den där Guds-upplevelsen är det som är absolut mest verkligt i min värld. Det känns mycket verkligare än det som brukar kallas "verkligheten", som alltid är mer svajig.
Att jag bestämde mej för att försöka hålla mej till den här "verkligheten" och äta mediciner som jag fick från psykiatrin beror faktiskt på att jag hade en upplevelse av att det var Guds vilja att jag skulle göra det... innan dess var jag minst sagt skeptisk mot psykiatrin och deras mediciner. Så man kan säga att jag har valt att tro på den här verkligheten på grund av Gud. Andra religiösa brukar säga att dom tror på Gud p g a sånt dom ser i den här verkligheten (naturens ordning t ex, eller hela universums existens) och som dom tycker pekar mot Guds existens.
Därför blir det så svårt att förklara för folk varför jag tror på Gud. Jag har liksom tagit allting i omvänd ordning: Först tro på Gud, sen börja tro på den här världen.
