I lumpen var det en som sköt sig. På minnesstunden började jag gråta, då följde den kvinnliga prästen efter mig hela dagen.
En gång jag tagit min tillflykt på en soffa i en stängd sjukhuscafeteria i Arvika (nära psykavdelningarna, nu stängda) så pratade en diakon länge med mig. Hon hämtade sen personal från psyk, min favoritmentalskötare, men de bara pratade ihop sen gick båda.
