sjukdomsinsikt

Hej!

Jag förstår att det är svårt att se din dotter bli sjuk.
Men det är ännu svårare för henne.
Jag var 21 när jag först blev dålig och jag känner igen det där att vara forcerad och känslig för ljud och ljus och att "prata konstigt"(tyckte säkert ia alla fall andra) Man är inne i sin egen symbolvärld där allt är självklart för en själv, men impulserna kommer så snabbt att man inte hinner förklara på ett begripligt sätt för andra.
Det är en giganstisk existensiell kris, där man famlar efter mening. Någon ljuspunkt.
Mitt råd är att finnas där för henne, men försöka att inte pressa henne utan lyssna och inte säga att du inte förstår.
Det min mamma gjorde bra när jag först blev dålig var att lyssna och försöka förstå. Vi gick långa promenader på kvällarna (det är lättare att prata när man går, och ibland när det är mörkt ute)
Det hon gjorde dåligt var att inför mig skuldbelägga sig själv och fråga mig vad hon gjort för fel för att jag blivit sjuk. Försök inte reda ut, utan bara finnas där.
Hon måste finna vägen själv.
Att tappa sig själv är den största sorgen för en människa. Men sorgen kan dämpas, den kommer och går.
Ge det tid. Hon kanske kan träffa en terapeut att tala med. Hon behöver säkert fler "mammor" just nu.
Hoppas detta kan hjälpa dig något.

Hej på er och tack för era svar och uppmuntran.
Idag känns det lite, lite lättare.
Hennes far följde henne till akutpsyk och det gick över förväntan.
Hon var lite irriterad först men personalen var oerhört kunniga och fick henne att mjukna. Hon är inne i en djup psykos och de försökte förklara hur man kan reagera. Familjen fick en hel del informationsmaterial och hon gick med på att äta medicin. Den hette zyp...något.
De tyckte inte att hon behövde läggas in eftersom hon gick med på att ta medicinen. Hon måste komma till mottagningen och ta tabletterna som de sa att hon kanske måste ta den under en lång tid. De kommer att varva hennes besök med att komma hem till henne för att ge henne medicinen. Det känns helt underbart för oss i familjen att hon/vi får det här stödet.

Vad hennes psykos beror på vet väl inte någon ännu. Helt klart har hon haft en längre jobbig period med en före detta pojvän som hon inte klarar av att bryta från ordentligt. Det är också möjligt att det finns droger med i bilden. Egentligen spelar det ingen roll vad orsaken är. Min dotter är i alla fall det allra finaste jag har och jag kommer att stötta henne utan anklagelser och en massa förnekande. Jag vill bara finnas för henne när hon behöver mig. Jag hoppas att jag ska orka vara ett stöd.
Hon har haft en kortare period tidigare där hon var ungefär likadan som nu. Då höll jag själv på att bryta ihop för jag förstod inget. Dessutom var jag ganska ensam om att märka att något var fel. Resten av familjen som inte träffade henne så ofta, trodde inte på mig riktigt. Den här gången har jag varit på en resa, långt bort och de andra har själva upptäckt att något var galet. Nu känns det bra att alla vet. Jag tror också att det är bra för henne. Jag tror att hon nog har varit medveten om att hon inte är frisk men haft bördan att försöka dölja det för oss som står henne nära.

Förra omgången så tog jag ledigt från arbetet och följde med henne på långa rastlösa promenader. Vi gick och gick och småpratade. Jag tror det hjälpte mycket. En period blev hon min "lilla" dotter igen och ville sitta nära, kramas. Hon lämnade mig inte någon lång stund.

Tack för ert stöd. Det har varit skönt att läsa och kanske förstå lite mer. Jag ska försöka få min dotter att kika in här.

Det som känns tråkigt för de som blir sjuka är att det finns ett sådant tabu när det gäller psykisk ohälsa. Det kan faktiskt drabba vem som helst och jag betraktar det som vilken sjukdom som helst. Jag är däremot rädd för att berätta för vänner och bekant eftersom jag redan sett reaktioner som jag inte kan acceptera.

Än en gång tack för att en så bra sida finns.

Hej en mamma till! ville bara ge dig en länk till PO;s hemsida.

www.personligtombud.com/vc0_index.shtml

Lycka till! Det kan vara en god idé att få din dotter att gå in här.

Bra att det går bra för henne!

Det kan vara bra att hon börjar väga sig några gånger i veckan och skriver upp vikten på ett papper. Zyprexa kan hos c:a 50 % ge viktuppgång, som ibland kan vara väldigt stor - 15 kg på ett år. Viktuppgången är störst de 4-6 första veckorna och sedan planar det ut. Om man gått upp 4,5 kg bör man överväga att byta till ett preparat som ger mindre viktuppgång.

jag tänkte bara säga till 'En till mamma' att jag tycker du verkar vara ett bra stöd för din dotter, att du är förstående och tar dig tid för att du vill att hon ska må bra.
önskar jag hade en sån förälder!
/Malin 17,9 år!

har inga råd till dej blev bara glad att det blev så bra för din dotter.

själv så har man mått dåligt med vaneföreställningar och röster i flera år nu det kommer och går.

lärt mej att acceptera det vill helst att det skall gå över så man kan slippa medicinen vill det så mycket. just nu så finns det ingen kraft att utesluta den helt.

just nu så är det en trygghet för mej.