press från föräldrar

jag har ett avvägnings-problem... min mamma säger hela tiden till mig att jag mår bra av att ha klarat av saker jag inte trodde jag skulle kunna.
men frågan är om det är värt det, när man bekymrar sig så mycket för vad det nu kan vara, innan man gör det?
tycker att mina tankestörningar ger mig nog med bekymmer och att jag inte ska behöva bekymra mig över sånt jag "säkert skulle klara", när jag egentligen känner att jag inte orkar. jag är känslig för nya intryck.
samtidigt måste man väl ta sig igenom en del såna här saker för att utvecklas.
jag tycker dessutom att min mamma tjatar, då hon allt som oftast säger saker jag redan vet (eller inte behöver veta . självständighet är väl nåt man tar sig, ingenting man ska behöva bevisa?
nån som har några erfarenheter av att ta sig över hinder, man inte trodde man skulle klara? jag har många besvikelser bakom mig och vill inte misslyckas igen...

Jag tror att man kan ta sig över stora hinder eller arbetsuppgifter genom att dela upp det hela i mindre delar, som är lättare att klara av. Sedan gör man en del i taget och när man gjort alla delar är den stora uppgiften avklarad.

När man sysslar med arbetsträning så använder man bl.a den taktiken. Det är visst en bra taktik vid psykotiska sjukdomar har jag läst.

ja, admin, det var nog ett bra tips. det är faktiskt ung. så jag har gjort
för jag är mer aktiv nu.

Ja, det där är verkligen svårt. Jag tror jag förstår vad du menar och känner igen det från mig själv. Har man haft många kriser blir man så "bränd" att man inte vågar någonting för man är så livrädd att misslyckas. Och det är ju det stora dilemmat att om man inte gör någonting så blir det heller aldrig bättre.
Att ta sig övewr hinder har för mig varit svårt för att inte säga omöjligt på egen hand. Det har väl handlat om att andra sparkat mig i baken och att jag "tvingat" mig till att göra saker under en period. Sen går det lättare och går automatiskt lite mera. Men jag kan inte säga att detta är något direkt lysande sätt, det handlar mycket om att jag pressat mig själv mycket i perioder. Men jag vet att hade jag inte gjort det hade jag inte kommit upp ur sängen alls någonsin eller gjort ngt självdestruktivt. Ibland får man kanske välja det minst dåliga av flera dåliga alternativ.
Det är jobbigt att bli tjatad på från tex föräldrar. De vill ju ens bästa men det kan ibland få motsatt effekt. Att man bara känner sig usel. Jag har själv svårt att slå i från mig vad mina föräldrar säger.

Det är precis likadant för mig. Tror jag har tvångsyndrom och någon form av torgskräck. Har dessutom haft BDD, men det är mycket bättre nu.

Men jag vågar verkligen inte göra något alls. Har inget val. Klarar inte av nya platser. Tycker det är jättejobbigt själv också såklart eftersom jag inte får något liv utan bara sitter hemma. Men att mina föräldrar klagar på mig hjälper inte. De gör bara att jag börjar försvara mig att inte göra det istället för att försöka som jag annars gör.

Familjen kan ha en skadlig inverkan vid schizofreni och fördubbla risken för återfall i psykos om de uppträder fientligt, kritiskt eller överengagerat. Därför har man börjat med utbildning av familjen, som kallas för familjeterapi eller familjeintervention. Du kan ju prata med vården om de kanske kan ge din familj utbildning.