Med familjen inblandad.

Mina föräldrar följde för några veckor sedan med mig till min psykolog för att vi skulle reda ut ett och annat. Samtalet visade sig behöva större utrymme så vi fick ännu en tid som dessutom var längre.

Men pappa vill inte följa med. "Jag måste jobba, jag får inte ut något av samtalen". Och mamma säger "Jag tycker inte om de samtalen, jag känner mig så dum och jag fåt inte heller ut något av det".

Detta sårar mig så jävla mycket. Att pappa sätter jobbet framför min hälsa, att ingen av dem ens vill försöka... Jag vet inte vad som är problemet. Jag gissar att det beror på att pappa är konflikträdd och att mamma inte tycker vi har några problem så länge hon får bestämma.

Jag har sagt till båda två att det skulle betyda så otroligt mycket om de kom. Mamma går med på att komma, men hon vill egentligen inte och hävdar gång på gång att hon inte får ut något av det. Pappa går inte att övertala. Det går inte att vädja. Han ser min besvikelse och ikväll blev jag så frustrerad att jag grät. Men ingenting "fungerar".

Har ni er familj inblandad i er terapi? Hur funkar det för er? Är det någon annan som har problem? Hur har ni löst det, och har ni något förslag på hur jag ska lösa detta?

Har varti med om liknande så jag har ett hum om hur du känner dig.

min mor brukar alldrig ha problem att vilja vara med då hon tycker att
det är bra för mig, problemet är bara att hon tar inte till sig det som sägs eller hur situationen är för mig. plus att ofta glider hon in på sina problem
"kan tycka att det är lite jobbigt då mötet är för min skull först och främst"
men hon lär sig sagta men säkert...tror anhöriga känner enorm skul och skam iomed att sina barn mår dåligt.

min far är en helt annan historia..., han är nykter alkoholist sen
5-7år sen, har supit i över 30 år innan han slutade, för att behålla nykterheten så utbildade han sig till alkohol och drog och spel-terapeut.

men när han söp och var med på tex bup "hände 1 gång" så bråkade han och min mor bara, sen har han varit med 1 gång nu när jag fick mina diagnoser
och han ser inte problemet., hans åsikt är att jag mår lite dåligt och eftersom KBT är så bra så kan man lösa det mesta med bara nån timmes terapi. har försökt att tala om för honom att jag har fått en psykisk sjukdom "eller, insjuknat i en psykisk sjukdom som har legat vilandes"
manodepression och att den är kronisk och att jag kommer att få äta medicin hela livet och att mitt mående kommer att gå upp och ner.
har försökt att säga att jag har adhd,socialfobi,agorafobi men han lyssnar inte. eftersom jag äter amfetamin för adhd:n nu så skulle väl han bli arg iomed att han tycker det är droger.

blir väldigt ledsen när jag tänker på honom för han verkar inte vilja veta av mig alls, att jag äntligen har fått reda på varför jag mått som jag mått
tar han med en klackspark.

men jag håller med dig., man blir ledsen när det inte funkar med samtal i grupp med sina föräldrar, man skulle kunna reda ut massor med känslor
osv....

mvh
mats

mina föräldrar är med på halvårs samtal med min mentalskötare och min läkare där vi diskuterar hur det har varit med mediciner m.m

får jättemycket stöd av dom.

och för övrigt testa att ha samtal halvårs vis med eran läkare inom psykatrin så skall ni få se att det kommer att lätta lite med vissa saker.

Tyvärr så är familjer lite olika...
min sambos familj tex...
mamman fårstår inte min sambos problem alls utan
allt går att lösa bara man går ut och får lite solsken och friskluft
om så vore väl....mamman är föresten gammal förskolelärare.
så hon är väldigt daltig...vilket jag tycker är urk !!!!!speciellt när man är
27år gammal.
hennes far är om jag har analyserat honom rätt
ingen person som talar öppet om känslor eller visar kärlek.

en dag så va vi hos dom och min sambo klagade lite om biverkningar..
då påpekade hennes far att det finns inget som heter biverkningar...
det är psykiskt bara... och han har jobbat som mentalvårdare på psyket här i
närheten????? lol

och jag trodde jag kom ifrån en ganska disfunktionell familj
tur att jag o min sambo är bästa vänner och kan prata om allt...
vi följer med varandra till varandras läkar besök osv...
för att komma ihåg saker åt varann, de man lätt glömmer bort...

när den äldre generationen har nog lite svårt med sånt härnt...
inte alla men många

Jag har bott rätt länge med mina föräldrar, hela mitt liv om jag så säger. för en kort tid sedan bestämde sig min far att han skulle flytta hem till sina barndoms kvarter, det blev rätt lung och skönt hemma, jag han äldrig känna saknaden förrän det krisade för min bror och han med familj fyllde ut tomrummet. Nu är det full rulle hela tiden med deras barn, två nästan vuxna ungdomar och en åtta åring som inte gillar skolan och ställer till bråk varje morgon. Vissa dagar får han åka iväg till skolan i täcket, han brukar dok klä på sig i bilen. nu är det sällan en lung stund hemma, men man kanske vänjer sig vid det också...

Kn@sen,

Låter som om du har fått det riktigt trevlig
om de blir för jobbigt så kan du ju alltid sova :lol:

mvh