Med familjen inblandad.

Tack för era svar! Det är skönt att få höra vad ni har att säga.

Förresten så har nu min far sagt att han ska följa med. Men han lär bara sitta där och vara tyst... Konflikträdd. Huvudsaken är att han är med i alla fall, även om jag helst hade sett att han följde med av andra skäl än att slippa skuldkänslor för att han inte följde med.

Det där med hur äldre reagerar är intressant (om man nu får använda det ordet). När jag drabbades av depression "på riktigt" så frågade min mormor och faktiskt även pappa om jag hade ont någon stans. De var totalt oförstående, men menade bara väl. De hade bara inte varit i kontakt med ngon liknande på så nära håll.

usch.. vad jobbigt det låter.. att inte ha något stöd från familjen..
Hoppas det ordnar sig för dig Saari.
Kramar

Hej
Får intrycket att Dina problem är ett symtom på en dåligt fungerande familj. Hela familjen hade nog mått bra av att gå i familjeterapi.
Lycka Till

Min föräldrar har varit med vid ett informationssamtal med mina kontaktpersoner,det gick bra och dom åkte många mil över dagen för att vara med vid samtalet.
Men annars har dom inte haft mycket med min vård att göra.
Dom vet att jag är väldigt självständig och ger mig den frihet och det ansvar jag behöver i mitt liv, sammtidigt som jag vet att dom alltid finns där i bakgrunden om det skulle hända nått.
Vi har relativt god kontakt iaf, men när jag om min case manager nu ska stätta i hop min stödgrupp, så kommer mina föräldrar inte finnas med, för dom bor helt enkelt för långt bort. I stället kommer en av mina bästa vänner vara den "anhörig" som är med i gruppen, det är bra då hon och jag bor ihop just nu.

Tråkigt att dina föräldrar inte vill ge det fler försök.....men den äldre generationen brukar inte ha tålamod med sånt har jag märkt

Du Saari, en del av den äldre generationen förstår faktiskt inte. Det var så förr att det var nästintill förbjudet att tala om att man mådde dåligt. Till och med att tala om att man hade ont så det skar i hjärtat.

Man fick inte lov att säga något. Man höll tyst, en gammal kvinna som var känd för att vara mycket bister, men hon var klarsynt och pekade på allt som hon tyckte var fel. Hennes släkt var rädda för vad hon sade, för hon talade om precis som det var.

Hon gick med käpp och haltade, men det kom aldrig ett ord av klagan över det, från hennes läppar. Hon tog ej heller en värktablett i hela sitt liv.

När hon blev gammal och hon hamnade på sin ålders höst där hon själv kanske egentligen inte ville vara. Då kunde de konstatera, vad jag tror var en krossad fot eller höft, jag är inte säker på det längre.

Det var en annan syn på saker och ting, de äldre förstår inte de yngre och de som är unga, säger vi lever nu. Ja, det är sant, men alla måste kunna få lov att vara som de är, även de äldre som inte förstår.

-