Jag läste lite här inne och antar att alla här är medvetna om att de är "sjuka". Men, min mamma verkar ju inte vara det. Det jag tänkte fråga är över det rådet som en del säger hjälper; att prata med någon. Mamma kan ibland vilja att jag ringer henne så hon får berätta lite och då sitter jag och hör på alla dessa historier som för mig är helt overkliga, men sanna för henne. Vad tycker ni är bästa reaktionen från min sida? Hur skulle ni vilja att den ni berättar för reagerar? Jag sitter ju bara och håller med och försöker få henne att känna att det här klarar hon av och att det kommer bli bättre för det tror hon alltid (när hon flyttar, när polisen pratat med grannarna, när lite mer tid gått osv). Eller är det bättre att "ställa henne mot väggen" och säga till henne att "det är väl självklart att ingen kan ta sig in här, ni har ju sjuttioelva lås på dörren", "klart att ingen förgiftar ditt bröd, ingen kan ju komma in hit" , "självklart pratar ingen dumt om dig för de känner dig ju inte"osv? Hur skulle ni själva vilja att de ni pratade med om era problem reagerade för att ni skulle må bäst?
Ska jag försöka få henne att förstå att jag inte tycker om det hon säger och att hon gör mig ledsen när hon tar ner korten på mig och dotterdottern, inte vill träffa mig eller min familj osv? Eller gör jag bara så att hon tar avstånd ifrån mig då? Får henne att känna att ingen bryr sig om henne? Vet att alla reagerar olika, men ändå.
Författare till inlägg
