Brevet till mina föräldrar

Nu har jag skrivit brevet. Tänkte lägga upp det här...så ni får läsa..och tycka. Känner mig så osäker.

Här kommer det:

[i:j4ddydlq]Hej Mamma & Pappa

Sitt ner när ni läser det här...
Det är en sak jag måste berätta, en jobbig grej och ni kommer säkert tycka att det är jättehemskt. Jag vet inte hur jag ska skriva det eller förklara, och jag är för feg för att våga berätta det, därför skriver jag det i ett brev.

Ni vet ju att jag har mått dåligt, ibland har jag mått jävligt dåligt till och med. Och det finns en sak jag gör när det är som värst. En sak jag skämts mycket över men ändå behövt göra för att överleva känns det som. Nu har jag insett att det är inget att skämmas för. För det är mitt sätt att hantera smärtan, ångesten och ilskan inom mig, det enda sätt jag kan. Det enda som fungerar just nu. När det blir som värst och jag mår som dåligast, då skär jag mig, på armarna, magen och låren, men mest på armarna. Där har jag många små ärr och några stora. En gång har jag blivit sydd och en annan gång limmade de ihop ett skärsår.

Ett tag skar jag mig flera gånger i veckan men nu börjar jag få kontroll på det. Nu kan det gå två till tre veckor innan jag skär och då blir det inte alls lika mycket.

Jag är tvungen att berätta detta för att kunna leva mer normalt. Jag vill inte behöva gömma mig resten av livet eller gå i långärmat varje sommar. Jag vill kunna sola och bada som alla andra, våga visa mig i badhuset utana tt vara rädd för att någon vi känner ska se mina armar och föra det vidare till er.
Det känns som omjag var tvungen att skriva detta brev eller flytta långt, långt härifrån. Och jag vill bo här hos Er och alla mina vänner, så därför skriver jag.

Ni skulle bara veta hur rädd jag varit för att ge er det här brevet, hur rädd jag är just nu. Så rädd för vad ni ska tro och tycka om mig. Rädd för att i ska ringa och skrika ut mig och tala om för mig hur dum i huvudet jag är som gjort såhär mot mig själv, det vet jag redan. Jag är så rädd att ni ska hata mig.
Jag skriver för att jag vill att ni ska förstå och stötta mig, och för att jag ska kunna leva som jag vill. Och jag vill be om en sak. Snälla, ring inte och skrik åt mig, jag orkar inte det. Ring om en timma, när ni smält det där lite så kan vi prata då. Jag vill att ni ska förstå.

puss&kram/(mitt namn) [/i:j4ddydlq]

____________________________________________________________

Så... vad tycker ni.
Är det nåt jag glömt...
nåt jag kan ta bort...
snälla hjälp mig med detta.

/Fragile

-

Det blev jättebra. Jättejättebra. De kommer behöva lite tid att smälta det, men jag tror att det där brevet verkligen kan hjälpa dem att förstå och stötta! Jag vill gärna höra hur det gick.

Gissa vad, híhi

Jag VÅGADE ge dem brevet, var så rädd och nervöss men jag gav dem brevet sen gick jag in till grannen, tvärs över vägen. Det var i fredags..
Jag orkade inte hålla brevet kvar när jag väl skrivit det, ville bara få det gjort.
Sen ringde de efter typ tio minuter och ville att jag skulle komma hem.
Så jag gick hem, nervös och livrädd och hoppfull på samma gång.
När jag kom in mötte pappa mig i hallen, kramade om mig länge och hårt och sa: "det är klart att vi älskar dig"
Jag grinade och grinade..fick knappt luft..sen gick vi in i köket till mamma, hon kramade mig. Vi pratade mycket om det och jag visade mina armar och berättade hur det kändes och så, när jag mådde som värst. De ville att nästa gång jag mådde så dåligt skulle jag ringa hem, istället, oavsett vad klockan var.
Jag är så GLAD att jag vågade, det känns som om hela mitt liv är förändrat och jag slipper gömma mig mer.

Igår åkte jag upp till mina föräldrar, hade ett jättefint linne på mig, och åt lunch...utan långärmat..ingen är så glad som jag just nu.

Sen ringde jag en vän, min kusin och berättade för henne. Skulle dit senare på fest och jag vill ha linnet på mig då så hon lovade att berätta för de andra innan jag kom, två personer jag aldrig träffat förut pluss min kusin o hennes pojkvän o hans syster.

Så nu har jag varit på fest också, i bara linnet
Det var jobbigt och jag kände mig stel i början men det släppte på slutet...

Nu är nästa steg badhuset..dit längtar jag som aldrig förr, tänker gå dit på tisdag när de öppnar igen efter helgen..simma, bada bubbelpol, basta..NJUTA..åå vad jag längtar.

Jag trodde aldrig jag skulle säga det här, men jag [size=200:3kiplu3g]ÄSLKAR LIVET[/size:3kiplu3g] just nu.

/Fragile

-

Fragile! Om du visste vad glad jag är för din skull!

Jag tycker det var strongt gjort av dig!

Det står i en god bok, att sanningen skall göra er fria! Detta har jag själv tagit fasta på!

Det är nämligen så att vad människan än gör kommer det fram förr eller senare. Jag kan bara säga, att gå du till badhuset och låt människorna se dina ärr. Det gör absolut ingenting vad de tycker, du har ju frikort från alla som älskar dig!

Jag kan bara önska dig lycka till, och allt gott vart du än kommer!

Det spelar egentligen ingen roll vad andra tycker och tänker ifråga vad som gäller en själv.

Bara man har en frid inom sig som kommer av att man sagt sanningen om sig själv!

Stå på dig Tjejen! Så löser alla knútar sig, och du kan fortsätta med ditt liv.

Önskar att det fanns smiles för två som möts i en puss, såsom det var två unga som kysstes för första gången. Jag skulle vilja ge dig en puss på kinden! Heja dig! <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->