Att höra av sig

Det verkar som det bara kommer an på mig att höra av mig till mina nära och kära. Ingen (förutom en olycksbroder) ringer mig för att prata bort en stund. Är det mig det är fel på, tror mina närmaste att schizofreni smittar? Jag är ju inte så social, men pratar gärna bort en stund över telefonmaskinen.

Jag har ett stort behov av bekräftelse, jag vill ha åtminstone en virtuell klapp på axeln då och då. Mamma har ju lite temprament, så henne har jag inte vågat ringa idag, då vi pratades vid igår.

Ska man behöva ringa 112 för att få prata med någon? Nej, såklart inte, men ett visst mått av allvar ligger i min fråga. Jag får en släng lappsjuka om kvällarna.

Ja, det är delvist så, att även jag är den som tar mest kontakt utåt? Ibland ringer folk, mest när det är nödvändigt, och jag klarar inte att prata bort flera timmar per telefon, utan jag yttrar det mest nödvändiga, sedan är det inte så mycket mer, beroende på vad vi har kommit överens om.

Nej, jag sitter inte i timtal i telefonen, några minuter brukar det mest bli. Jag tror bestämt jag ska ringa en gammal arbetskamrat snart.

Jag tycker inte heller om att prata i telefon. Håller det kort förutom när jag pratar med min pappa för, han bor långt borta o vi träffas inte så ofta.

Till mig är det aldrig nån som ringer, jag ringer till morsan ibland.
Jag är mestadels mol allena, på gott och ont.