Min bror är invalid o bör omhulta. Men det är inte påtänkt förrän nu.
Hen har en så kallad cp skada. Men också delpersonalisering. Han skulle uppfattas som en klippsk aristokrat med vördnad o med taktfull pondus. De tog 40år innan man slog den myten sönder å samman. Han har en slags motorisk begåvning handikapp.
Vilket givetvis har påverkat min id sedermera. Att leva utan detta till ytan i sus&dus. Pappa bara verkar inskränkt korkad. Blåst eller vad ska säg. Vad man ska säg. Min bror är inte potent till ett samtal på 4mins via Skype så omfattande är hens cerebral pares. Detta omöjliga skulle jag då omfamna och tacka för. Då de dubbla budskapen bara hällregnade vart dag vartenda dag. Det var missbildade vi barn. Men att hen skäms för sin cerebral pares och kronisk mytoman hen är en man som ska huldas om. Han besitter sådana förutsättningar. Men oj vilken olycksfågel jag tornade upp till.
Att allt är pinsamt resonemanget liksom. Man blir påverkad när man lever på så tunnt hopp o så smala premisser så blir man missförstådd så ber man dem fara till tjotaheity o snöbolle effekt de vill se ens huvud på silverfat å den tillämpade katatoni som växt fram av mög
Det roliga är att jag inte blivit bister ens. Men visst är de rätt å korrekt med omhuldning på hans läge.
Jag förstår inte riktigt vad adhd är. Något med koncentrationssvårigheter och överaktivitet? Jag förstår vad depression, mani och psykos ffa paranoid psykos är.
